Pojken utan ansikte

Under Vietnam-kriget fällde amerikanska flygvapnet lika många bomber över ett litet djungelland på cirka 330 000 kvadratkilometer som under hela andra världskriget.
I vissa delar av landet fälldes två ton bomber per innevånare.
Många av dessa bomber briserade aldrig utan ligger kvar som dolda hot under marken. Ett hot som kom att realiseras för fyraårige Hoa Duc Loc och förändra hans liv för all framtid.

Den vitnamesiske pojken Hoa Duc Loc i dokumentären "Pojken utan ansikte" © Folkets Bio

Metallen från bomber och granater, blindgångare såväl som briserade, är en viktig inkomstkälla för många i Vietnams fattiga jordbruksdistrikt. Många skrotsamlare går omrking med metalldetektorer och hackor på åkrarna för att gräva fram de livsfarliga skatterna. Sedan tas föremålen hem till mer eller mindre bristfälliga smedjor där de desarmeras.
Hoas granne höll på att desarmera en bomb medan Hoa och hans tvillingbror Hyuinh såg på. Dessvärre visade sig grannens konstfärdighet som minör inte hålla måttet och bomben, en fosforbomb, briserade i ansiktet på honom.
Grannen dog omedelbart medan Hoa och hans bror täcktes av brinnande fosfor. Det som är riktigt vidrigt med fosforbomber är att elden inte slocknar, det går inte att kväva med vatten utan bara fortsätter att brinna tills bränslet är förbrukat.

Hyuinh klarade sig undan med ett par otäcka ärr, framför allt på armar och ben men även ett par mindre i ansiktet. Hoa däremot blev ordentligt vanställd.
Han överlevde bomben men fick rejäla brännskador och hans ansikte förvandlades till en plågsam massa av ärrvävnad.
Hoa blev folkskygg, då hans ansikte fick folk att stirra på honom, och han hade problem med att äta mat då munnen inte längre gick att stänga ordentligt.

Det är inget konstigt med det här. Det är ett öde som än idag drabbar civila vietnameser på landsbygden, nära trettio år efter att kriget tog slut. Och Hoas öde hade förmodligen aldrig uppmärksammats något vidare om det inte vore för slumpens inverkan.

1996 besöker SVT-reportern Folke Rydén Hoas hemtrakter. Han filmar ett reportage om lidandet i Vietnam och krigets senaste civila offer.
Det reportaget sänds i Aktuellt 18 juni samma år och får några tittare att höra av sig för att fråga hur de kan hjälpa den stackars pojken med det förstörda ansiktet. En av dessa tittare är IT-magnaten Göran Arvinius, som med en enastående envishet bestämmer sig för att hjälpa Hoa, han kan inte riktigt förklara varför, bara att han måste.

"Pojken utan ansikte" är en väldigt omvälvande dokumentär på sina ställen. Man slås av enormt medlidande med den stackars Hoa, och hans mindre lyckliga olycksbröder och systrar som inte fått någon hjälp av IT-folk från väst. Och man imponeras av Göran Arvinius enorma envishet när han plöjer ner stora summor pengar och än mer tid och energi för att hjälpa en liten pojke från andra sidan av världen.

Ibland kan jag tycka att filmen saknar tempo och att berättarformen, en pojke läser upp en text ur Hoas perspektiv, gör att man inte får svar på många av de frågor man ställer sig om de inblandades motiv och egna reflektioner över händelseförloppet.

Ändå tycker jag att Folke Rydén har gjort en mycket stark film som väl förtjänas att ses. Ta dessutom chansen att se en dokumentär på bio.
Det är så dokumentärfilm ska upplevas.