Pluto Nash

Rosario Dawson och Eddie Murphy som Dina Lake och Pluto Nash i filmen "Pluto Nash" © Warner Bros

År 2087 har månen befolkats och förstås också bebyggts.
Man kan spela hasardspel, dansa, se sångshower och man kan bli alldeles för full på sprit.
Som hemma ungefär, fast åttio år senare då förstås.

Vi som fortfarande är jordbor får följa med Pluto Nash (Eddie Murphy) till månen där han efter en fängelsevistelse öppnar en nattklubb.

Allt är frid och fröjd innan en gåtfull, och länge för oss hemlig, elaking vid namn Rex Crater vill köpa nattklubben. Pluto Nash har ingen lust att sälja och med det förstår ni kanske att Rex Craters hejdukar sätter sprutt både på kulor och sprängmedel för att vår nattklubbsägare skall komma på andra tankar.
Pluto Nash ger sig av efter Rex Crater och har till sin hjälp både Dina Lake (Rosario Dawson) och sin robot Bruno.

Filmen har beskrivits som en science fiction-komedi, men eftersom jag aldrig direkt skrattade var det nog något som inte stämde.
Det enda som lyfter filmen är scenografin som är väldigt snyggt gjord.
Ett par jakt- och skjutscener är förvisso inte sämre än mycket annat, men det känns som om man är lurad på konfekten.
Vad hände med det roliga?

Vad har hänt med Eddie Murphy?
"48 timmar" och "Snuten i Hollywood" känns långt borta.
I "Pluto Nash" kan jag inte påstå att han är rolig en enda gång.
Nästan ingen är rolig. Ingen i biosalongen skrattar.
Rosario Dawson är inte rolig.
Peter Boyle som är underbart kul som Raymonds pappa i TV-serien "Alla älskar Raymond" är inte rolig.
Pam Grier är inte rolig.
John Cleese är inte heller rolig.
Den här dagen var helt enkelt ingen rolig.
Ändå tycker jag att en del av det som gjordes och sades i filmen borde varit kul. Det måste bero på manuset när man inte lyckas få till det med någon av skådisarna.
Beror det på skådisarnas timing, inställningen, inramningen, eller vad?
Kanske har jag ingen humor?

Gör "Snuten i Hollywood" utan humor och du kan mycket väl få något som "Pluto Nash" - en uppvisning i milt våld och lite pangpangeffekter utan roligheter. Regissören Ron Underwood har bland annat gjort "Hotet från underjorden" tidigare. Se den i stället.
Paul Verhoeven har gjort "Total Recall". Se den i stället.
Ridley Scott har gjort "Blade Runner". Se den i stället.
Ser ni dessa tre filmer så har ni fått ta del av dels Underwoods bästa film, dels två liknande science-fiction filmer som ej utger sig för att vara komedier, men som åtminstone är riktigt bra.

Innehållsförteckning:
Lättklädd hemhjälpsrobot
Hemsk rapversion av låten "Blue moon"
Hilary Clinton på dollarsedlarna som expresident (det var i alla fall kul tyckte jag)
Oväntat avslöjande av den hemlige Rex Crater
Åtsittande rymddräkter