Pearl Harbor

Klockan 07:55 den 7 december 1941 anföll den japanska krigsmakten utan några närmare krigsförklaringar den amerikanska flottbasen vid Pearl Harbor.
Detta är något som generationer amerikaner sedan dess har haft väldigt svårt att bearbeta och något som lett fram till den film som (smaklöst nog) har sin Sverigepremiär den 4 juli 2001, 60 år senare.

Ben Affleck och Kate Beckinsale i "Pearl Harbor" © Touchstone Pictures

Bara lite mindre än fyra år senare, klockan 08:16 den 6 augusti 1945 släppte det amerikanska bombplanet Enola Gay världens första atombomb i militärt bruk över Hiroshima, en japansk stad utan någon betydande krigsindustri.
Det nämns inte i den här filmen, men jag tycker att kunskapen är viktig att ha med i tankarna när man tänker på datum som: "Will live forever in infamy", för att tala med Teddy Roosevelts och filmmakarnas retorik.

Hela den här tre timmar långa filmen är full med liknande smaklösheter.
Det börjar med ett oerhört lamt kärleksdrama mellan en osedvanligt träig Ben Affleck och en nästan lika livlös Kate Beckinsale.

Nej, vi skall inte ta ut något i förskott.
Det börjar med en olidlig presentation av huvudpersonerna som barn.
Så motbjudande att alla som har något emot killen som spelar Anakin Skywalker i "Star Wars: the Phantom Menace" borde se de här scenerna som referenspunkt.
Sen kommer kärleksdramat som är oerhört dåligt underbyggt och rent ut sagt patetiskt lamt i sin löjeväckande kyskhet.
Först efter detta följer den outhärdligt långa sekvensen då flottbasen i fråga skall bombas.
Sen kommer lite slicka såren.
Någon tönt föreställande Roosevelt får ett par repliker då den amerikanska självaktningen skall återupprättas och en straffbombning genomförs utan den sentimentalitet som kännetecknar Pearl Harbor-bombningen.
Det är ju bara japsjävlar som dör.
Japanerna själva behandlas på ett märkligt sätt filmen igenom. Man har gjort ett par lama försök att visa att japanerna inte är konstiga djur som bombar oskyldiga flottbaser utan motiv, men samtidigt så framställer man alla japaner som så insektlikt robotartade att det bara blir löjligt.

Löjligt är också beslutet att ta med Cuba Gooding JR i filmen.
Till skillnad från de övriga skådespelarna gestaltar Gooding en riktig historisk karaktär, han spelar Dorie Miller, den förste färgade amerikan som fick ta emot "The Navy Cross".
Dock framstår knappt varför i filmen, då han delegeras iväg till ett par poänglösa scener som utportionerats lite här och var i filmen.
Inte ens sextio år efter det att en svart amerikan fick erkännandet att han var lika mycket värd som vita i strid så kan Disney med att göra en film om en riktig hjälte utan väljer att göra honom till "Token Nigger".
"Se vi har en svart kille här som är hjälte! Rena rama Shaft!", tycks filmmakarna hojta. Utan att väcka publikens intresse för en enda sekund.
Och varför inte, när en spännande och konfliktfyld karaktär så nesligt förpassas till sidovagnen av en livlös tonårsromans och dess konsekvenser?
Jag har svårt att tänka mig att det kan komma en mer motbjudande film från USA på länge om de inte beslutar sig för att göra en revisionistisk tolkning av Hiroshima-incidenten också.
Undvik Pearl Harbor för guds skull.

Innehållsförteckning:
Skit (100%)
Varav:
Träiga hjältar (15%)
Träiga hjältinnor (15%)
Livlöst och lamt kärleksdravel (30%)
Plågsam comic relief (10%)
Plågsam Cuba Gooding JR (5%)
Påfrestande snorvalpar (5%)
Poänglösa explosioner (20%)

Svensk premiär: 4 juli 2001

Harald Åberg : 01-07-04