En faun och en flicka, men ingen lyktstolpe. © Warner Bros Pictures

Spanien 1944. Inbördeskriget är slut, men delar av motstånds- rörelsen har grupperat sig i bergen för att hålla stånd mot Francos arméer. Den hårdföre kapten Vidal och hans mannar har stationerats i närheten för att besegra rebellerna. Till förläggningen anländer också hans gravida nyblivna hustru Carmen och hennes dotter Ofelia. För Ofelia blir tillvaron i den nya miljön mycket svår. Hon känner sig ovälkommen och inser snabbt att styvfadern bara är intresserad av hennes mor eftersom hon bär hans barn och arvinge. Men snart börjar märkliga saker hända…

Ofelia upptäcker en övervuxen labyrint och kommer där i kontakt med en märklig faun, som berättar att Ofelia egentligen är en prinsessa och hör hemma i ett underjordiskt rike. Faunen ger henne också tre uppdrag som hon måste utföra för att få reda på sanningen om sin egen identitet och sitt öde. Ofelia, mästerligt spelad av 12-åriga Ivana Baquero, tar sig an de farliga uppgifterna med stort mod och engagemang – den alternativa verkligheten blir snart viktigare än något annat.

Filmen växlar mellan att skildra Ofelias minst sagt extraordinära upplevelser och det hårda livet i hennes nya hem. Kampen mellan gott och ont är temat som genomsyrar både det realistiska och det fantastiska planet. Och fastän vi som åskådare inte riktigt vet om Ofelias magiska äventyr existerar utanför hennes eget huvud så spelar det mindre roll. Det är lätt att tolka sagovärlden, dess svårigheter och konflikter, som en parallell till den råa verkligheten – några närmare förklaringar känns överflödiga.

Motståndsrörelsens kamp mot den fascistoida Francoregimen ges också stort utrymme; Ofelias bundsförvant i hemmet är en hushållerska som i hemlighet stödjer rebellerna med uppenbar risk för sitt eget liv. Förhållandet mellan mor och dotter är inte heller okomplicerat eftersom Ofelia älskar sin mor men samtidigt föraktar hennes undergivenhet gentemot sin tyranniske make.

Guillermo del Toro är en synnerligen visuell regissör vars känsla för estetik och fantasi genomsyrat flertalet av hans filmer. Hans amerikanska produktioner som exempelvis "Hellboy" och "Blade II" är kanske inte lika mångbottnade som de spanskspråkiga, men är likväl underhållande och en fröjd för ögat. I "Pans labyrint" tar handlingen betydligt större plats än effekterna, vilket känns både ovanligt och befriande jämfört med många andra filmer i fantasygenren.

Men det beror naturligtvis på att det här inte är någon renodlad fantasyfilm. Tvärtom bör man nog hellre se "Pans labyrint" som ett krigs- och relationsdrama med sagoinslag. Dessutom bör man vara medveten om att det absolut inte är en barnfilm – den innehåller flera mycket otäcka scener och riktar sig definitivt till en mogen publik. Om än med barnasinnet kvar.

Innehållsförteckning:
Grymma fascister
Läskiga monster
Godhet och ondska
En jättestor padda
Sagoreferenser
10 liter slime

Svensk premiär: 9 februari 2006