Panic Room

Det är oundvikligt att ha höga förväntningar på regissören David Finchers senaste alster.
Efter filmer som "Alien 3", "Seven", "The Game" och "Fight Club" är det svårt att nöja sig med mindre än en tät, smart och snygg film som höjer sig högt över mängden.
Tyvärr är "Panic room" ingenting i närheten av det.
Snarast en grymmare vuxenvariant av "Ensam hemma" där Macauley Culkin ersatts av en mamma i pyjamas och hennes kaxiga dotter.

En ganska så hård morsa... © Columbia TriStar

Visst känner man ingen bildspråk, ljussättning och stämning från Finchers tidigare produktioner.
Det är på sätt och vis ett problem då dyster grådask-skala á la Roy Andersson kanske inte är vad man önskar av en miljö som skall föreställa ett lyxmansion på Upper West Side Manhattan i New York.
Jag kan inte låta bli att tänka att Fincher fastnat i sitt eget fack och är oförmögen att låta något annat än regn, mörker och dassigt lysrörsljus tala om för oss att det är hemskheter på gång.
Det innebär förvisso också att det visuella är snyggt & genomtänkt och att kameravinklar och bildlösningar är klart över genomsnittet. Men det kan man inte bygga en hel film på...

Grundstoryn är ändå hyfsat lovande.
Meg (Jodie Foster) är nyseparerad från sin rike man som skaffat sig en yngre flamma. Hon och dottern Sarah (Kristen Stewart) flyttar själva in ett fyravåningshus som tidigare bebotts av en excentrisk och paranoid miljonär. Detta manifesteras genom att han anlagt ett så kallat "panic room", ett hemligt säkerhetsrum med övervakningskameror och ståldörr, egen telefonlinje och nödproviant.
Efter att man fått fina hintar som att dottern lider av nåt slags sjukdom, mamman lider av lite klaustrofobi, de båda lider av bitterhet mot den svekfulla maken/pappan och att giriga släktingar till huset f.d ägare lider av att han snuvat dem på arvet, så behöver man inte direkt vara nåt snille för att ana vartåt det barkar.

Innan man har hunnit säga tjillevipp står inbrottstjuvarna i hallen, anförda av den döda gubbens girige brorson som vill ha tag på hans gömda stålar.
Innan man har hunnit reta sig på allt för många klyschor och logiska luckor har man hunnit bita lite på naglarna och snegla åt "panikrummet" som liksom genom en händelse nu naturligtvis kommer till användning. Gott så.

Mysstund i panikrummet. © Columbia TriStar

Jag vill inte vara elak, så jag säger att detta är en hyfsat spännande dussin-action med något ytliga karaktärer och få nyskapande överraskningar.
Inte smart som "The Game", inte svårt ruggig som "Seven", inte utmanande & provokativ som "Fight Club" och inte ens i närheten så dystopiskt snygg som "Alien 3".
Det förekommer också en hel del våldsamheter som dock på ett ganska ocharmigt sätt paras med nåt slags Helan & Halvan-humor som främst företräds av Jared Leto som spelar Junior, "hjärnan" bakom inbrottet. Naturligtvis finns det också en egentligen rätt hygglig tjuv, spelad av den utmärkte skådisen Forest Whitaker, och en riktigt elak psykopat-tjuv spelad av countrysångaren/skådisen Dwight Yoakam (som var riktigt hyfsad i Billy Bob Thorntons "Sling Blade" för några år sen).

Jag vill heller inte avslöja de få spänningsmoment som finns i filmen, men som tittare blir man något förbryllad över hur mamma Meg hanterar olika problem som dyker upp.
Nog för att hennes odrägliga 11-åring borde tuktas, men på nåt sätt inbillar man sig att det i moderskärlek ingår saker som att sätta sin avkommas väl & ve framför det mesta annat.
Det är bara en av flera luckor i manuset som gör att man inser att det här inte är en film man kommer att minnas särskilt länge efteråt.
Det känns som att manusförfattaren David Koepp (som förut levererat blandad kompott i form av "Bad Influence","Carlito's Way", "Jurassic Park", "Mission: Impossible" och "Snake Eyes") borde ha filat lite mer på detaljerna.

Trots denna surmagade kritik tycker jag mycket väl att man kan gå och se filmen, men med förbehållet att inte förvänta sig något extra.

Skall man vara hygglig så kan man väl i filmens budskap (?) läsa in den något krystade liknelsen med amerikanarnas tilltagande säkerhetsnoja för att stänga terrorister, våldsmän och tjuvar ute.
Men ett panic room stort nog att förhindra ännu ett 11 september 2001 finns ju inte. Kanske är det just det Fincher och Koepp vill säga oss...

Innehållsförteckning:
Materiell förstörelse
Kroppsskador
Katt-och-råtta-lek
Girighet
Desperata nödrop
Bruce Willis-vibbar
Ensam hemma-vibbar
Joe Pesci-skämt (kan tyda på självironi hos mausförfattaren)
"Sevens" manusförfattare Andrew Kevin Walker i en pytteroll som granne

Svensk premiär: 12 april 2002

Mia Gustavsson : 02-04-09