The Others

Klassiskt ryslig stämningsskräckfilm, i stil med Alfred Hitchcock och de tidiga Hammer-filmerna, görs knappt längre.
Det skall vara tentakler, det skall vara vassa nålar, det skall vara blod och dräglande käftar.
Jag är inte den som spottar på Dario Argento, men lite omväxling är inte helt fel alla gånger.
Nu har Alejandro Amenábar, som ju gjorde "Vanilla Sky"-förlagan "Abres los Ojos", kommit med en glad överraskning.

Får ni verkligen vara uppe så där sent för mamma? © Dimension films

Grace (Nicole Kidman) lever ensam med sina två barn på ett ödsligt gods på Jersey.
Hennes man, som gav sig ut i kriget för att bekämpa nazisterna, har inte kommit hem trots att kriget är slut och över en natt försvinner tjänstefolket spårlöst.
Barnen, Anne och Nicholas, lider av en märklig sjukdom.
I starkt ljus får de utslag och kan dö av allergisk chock, något som gör att hela huset är mörklagt och stränga regler gäller för när och hur dörrarna får öppnas.
Att leva sitt liv fängslad av att tvingas sköta om sina barn i mörkret tär på Grace som funnit sin tillflykt i religionen. Barnen delar dock inte riktigt hennes starka tro utan uttrycker tvivel när hon vänder ryggen till.

Mitt in i smeten kastas tre tjänare anförda av Mrs Mills, lysande gestaltad av gamla kära moster Molly Culhane (från Tv-serien "Familjen Macahan").
De söker jobb på godset och får genast fylla de lediga tjänsterna.
Mrs Mills ansvarar för barnen och det visar sig att flickan Anne ser märkliga saker.
Det är inte spöken säger Anne, för spöken har vita lakan och rasslar med kedjor, men det bor fler i huset än familjen och deras tjänstefolk och de här andra hävdar att huset är deras.

Jag tror inte jag har sett en film med så tät stämning som The Others på väldigt länge. M. Night Shyamalans "Sjätte sinnet" hade också lite av den smygande obehagskänslan och upplevelsen att man inte riktigt visste vilka motiv som låg bakom hemskheterna.
Men den levde ganska högt på att spöken med mosade skallar raglade omkring och var anskrämliga att titta på.
"The Others" är genuint otäck enbart med hjälp av stämningen och då och då en välplacerad kanonad av skräckfilmsstråkar.
Närmast att jämföra med kanske skulle vara "Dolt under ytan", men även den filmen handlade mer om smygarscener och spänningsskapande fiolgnissel än vad Amenábars historia gör.
Nicole Kidman är lysande, hon balanserar på kanten till att falla ner i sin vanliga roll som imbillsk överklassbrud med stenhårt cementerade idéer men hon klarar sig och ett svagt stråk av tvivel smyger sig så sakta in i hennes fundamentalkristna inre.
Fionnula Flanagan är oerhört rolig i rollen som Mrs Mills, hennes hårt tillbakahållna irritation med den inbillska arbetsgiverskan skiner igenom då och då men mestadels är hon brittiskt korrekt och vet sin plats.
Vid ett par tillfällen hoppade jag högt i biofåtöljen och vid andra så var jag hopkrupen med ryggen tätt emot ryggstödet.
Så här roligt har det inte varit att se på rysare på väldigt länge.

Innehållsförteckning:
Två lillgamla barn
En stum husa
En skum husa
En plirande gammal trägårdsmästare
Ond bråd död
De andra

Svensk premiär: 15 februari 2002

Harald Åberg : 02-02-15