Osmosis Jones

Äventyr inuti kroppen är inget nytt.
Vi har de lite oskyldigare; "Innerspace" (Dennis Quaid åker miniubåt i Marin Short), "The Fantastic Voyage" (Raquel Welch och kamrater åker stor ubåt genom Jean Del Vals blodomlopp) och den klassiska franska animationsserien "Det var en gångs" inuti-kroppen-säsong.
Och mer vågade exempel som "Långt ner i halsen" (För den hör väl också hit?).
Osmosis Jones, de eländiga bröderna Farrellys senaste alster lägger sig någonstans i mitten, lika finurlig som "Det var en gång" - lika smakfull som ett Linda Lovlace-maraton.

Det här är värre en en genomsnittlig förkylning... © Warner Bros

Vad är det med ungdomen av idag och äckligheter?
Förutom de danska äckelgodisarna som var populära för ett tag sedan (förmodligen mer än tio år sedan) har vi de där chokladkrämerna man klämmer ur arslet på en ko och bröderna Farrelly.
Man får inte glömma bröderna Farrelly.

Dessa två kretiner har lyckats ta vad som skulle kunnat vara ett roligt manus och en nyskapande idé och genererat ännu en samling plumpa skämt om äckliga människor och deras diverse kroppsvätskor. Sånt är ju kul.
Precis som rotfyllning, stegling och Mariah Careys senaste platta.
Har inte gränsen blivit nådd nu äntligen?

Själva storyn är inte så dum i all sin spöklika timing.
Lite för slafsige djurskötaren Frank får i sig det ondsinta viruset Thrax och det är upp till den vita blodcellen Osmosis Jones att stoppa eländet innan Franks kropp kollapsar helt.
Utanpå kroppen pågår Franks omvändning till sundare matvanor då hans motbjudande lillgamla dotter klankar på mat- och hygienvanor i det Frankska hushållet. (Inte helt oberättigat kan tilläggas.)

Problemet med den här filmen - förutom de lite för lättköpta äckelpoängerna med spyor, apbajs och exploderande jättefinnar som man väntar sig av bröderna F - är de oerhört lama scenerna i den verkliga världen.
Frank är en patetisk slusk med hjärtat på rätt ställe och hjärnan i smutstvättskorgen, hans kompis Bob är ett långhårigt freak och alla andra karaktärer är ännu mer stereotypa.
Dialogen är långt ifrån kvick och vitsig och allt känns bara överflödigt.

I skarp kontrast kommer de tecknade scenerna ifrån kroppens insida, staden Frank. Där alla delar av kroppen har en motsvarighet, som bostadsområdet "bilringarna" och ankomstterminalen "magen", var avgångshallen ligger lämnar jag åt läsarens fantasi - en smakfullhet jag inte delar med bröderna Farrelly.
Det är här filmen blir vitsig och rolig, gatusmarte blodcellspolisen Jones paras på sant polisfilmsmanér ihop med en univeritetsutvecklad utböling, förkylningsmedicinen Drix.
Den onde Thrax (Är inte det ett hårdrocksband?) är cool, suave och bara för elak med sina solglasögon, långa klor och sin svarta trenchcoat.
En blandning mellan Darth Maul och en karaktär från "Matrix" (så ges också Thrax sin röst av Laurence Fishburne).
De spansktalande illegalt invandrade bakterierna och virusen som befolkar Franks kropp är också väldigt roliga med sina påhittiga utseenden och sina småroliga karaktärer.
Jag kan bara säga att det är tråkigt att spelfilmsmomenten ute i den verkliga världen är så plumpa och totalt saknar all den finess som de tecknade momenten har. Hade det inte varit så illa skulle jag gärna se om den här filmen, men tanken på att se Bill Murray spy ärtsoppa en gång till får mig att avstå.

Innehållsförteckning:
Pubertala skämt

Svensk premiär: 26 oktober 2001

Harald Åberg : 01-10-26