Små danska olyckor
(Små ulykker)

Denna danska dogma-inspirerade film av debutanten Annette K Oleson handlar om en dysfunktionell familj vars begravda konflikter kommer upp till ytan när en stor olycka, och några små, drabbar dem.
Den stora olyckan är att mamman oväntat dör i en trafikolycka.
De små handlar om alltifrån otrohet till oförmåga att finna sig i sin självpåtagna eller förväntade roll i familjen och livet.

Jørgen Kiil som John och Maria Würgler Rich som Marianne i "Små danska olyckor". © Sonet

Storasyster Eva (Jannie Faurschou) är bohem, målar tavlor och skriver haikudikter medan hon ömt vårdar sin roll som familjens svarta får. Hon ser sig som pappas flicka, men verkar ha haft en dålig relation med mamman.
Varför får man dock aldrig veta. Inte heller varför hon måste skita varje gång hon försöker måla.
Nåt av det kanske hade varit viktigt för att hålla intresset för filmen uppe...

Lillasyster Marianne (Maria Würgler Rich) är däremot både mammas och framför allt pappas flicka på alla tänkbara sätt. Om hon är det på ett tragiskt och otillbörligt sätt får man aldrig veta.
Förutom att hon filmen igenom beter sig som om hon vore lätt efterbliven, eller åtminstone gravt socialt handikappad, så har hon också en märklig passion för storhushålls-matlagning, korta byxben och en korpulent revisor med hästsvans.
Varför? Det får man aldrig veta.

Brodern, Tom (Henrik Prip), är framgångsrik byggentreprenör, men har svårigheter att hålla hemmalivet på topp när hustrun Lisbeth (Julie Wieth) tycker att han skall hinna med henne och sina barn också. De löser dock oftast sina problem smidigt genom att gå in i sovrummet och "bolla". En dag är Lisbeth trött på "bollandet" och har packat hans väska.
Varför? Det får man aldrig veta.

Märkligast av alla figurer är ändå pappan John (Jørgen Kiil) som mest spexar bort allt från sin egen hjärtsjukdom (genom att fejka hjärtinfarkter) till hustruns död och äldsta dotterns incestanklagelser.
Han sätter på sig sin röda clownnäsa, skrattar och vägrar ta saker på allvar.
Varför? Det får man aldrig veta.

De enda som klarar att gestalta en plågsam relation och dess problem på ett realistiskt sätt är Jesper Christensen och Karen-Lise Mynster, som spelar Johns bror Sören och dennes hustru Hanne. Deras äktenskap haltar lika mycket som Sören som har blivit sjukpensionär på grund av gikt i foten. Medan han ligger i soffan, röker och ser på TV hittar Hanne "äventyret" i en kollegas armar.
Deras kamp för att nå fram till varann igen är det enda riktigt äkta skeendet i filmen och en av de få saker som får mig att vakna till i biofåtöljen.

Filmen växlar hela tiden mellan situationskomik på gränsen till parodi och ett slags mer seriöst relationsdrama där dock huvudpersonerna beter sig på ett så orealistiskt sätt att man inte riktigt förmår känna för dem.
När filmen är slut vet man fortfarande inte riktigt vilka personerna är, vad de vill, vart de är på väg eller om de kommit nånstans alls.
Problemet är att åtminstone jag inte längre bryr mig om vilket.