Vit Oleander
(White Oleander)

Den amerikanska författarinnan Janet Fitch kan tacka sin lyckliga stjärna. Hennes debutroman "Vit Oleander" valdes ut till månadens bok i Oprah Winfreys bokklubb strax efter att den landat på bokhandelsdiskarna i USA.
Och när Oprah talar så darrar bokhandelsbranschen, för ingen har så stor inflytande på amerikanska kvinnors läsvanor som hon.
Att producenten till TV-serier som "Cityakuten" och "Vita huset" bestämde sig för att "Vit Oleander" skulle göra sig på filmduken kan inte heller direkt ha gjort Janet deppad.

Vit Oleander är en blomma som skyddar sig genom att utsöndra gift. En subtil (?) liknelse i filmen med samma namn där Michelle Pfeiffer spelar psykotisk mamma. © Columbia TriStar

Berättelsen i "Vit Oleander" handlar i huvudsak om en mycket komplicerad mor-dotter-relation.
Att mamman Ingrid (Michelle Pfeiffer) inte riktigt är som andra mammor förstår man tidigt.
Inte bara för att hon föredrar att gå på konstnärskollegans vernissage istället för på föräldrarmöte i dotterns skola eller glömmer att köpa frukostägg (!), utan kanske mer för att deras förhållande verkar vara i det närmaste väninneaktigt.
12-åriga dottern Astrid (Alison Lohman) blir matad med diverse märkliga levnadsvisdomar från modern och blir även vittne och ofrivillig medhjälpare i de olika turerna i hennes allt mer urartade kärleksförhållande.
Deras "vi mot världen"-pakt går i kras när polisen hämtar Ingrid, som anklagas och döms för mordet på sin pojkvän.
Astrid, vilsen och ensam, hamnar i det ena dysfunktionella fosterhemmet efter det andra, men fortsätter att styras och manipuleras av mamman inifrån fängelset.
Att både anpassa sig till fosterfamiljernas önskemål och mammans elitistiska regler visar sig vara svårt för Astrid, som mitt i detta försöker hitta en egen identitet.

Filmens styrka är utan tvekan Alison Lohmans fullkomligt lysande rollprestation som Astrid. (Håll utkik efter henne, hon kommer bland annat att dyka upp i Tim Burtons "Big fish" och Ridley Scotts "Matchstick Men" som båda går upp på bio nästa år)
Jag tycker för all del att även Michelle Pfeiffer lyckas över förväntan med sin tolkning av den både kärleksfulla och skrämmande Ingrid. Den bästa insats jag sett från hennes sida på länge.

Fosterhemsscenerna blir tyvärr i all sin dramatik nästan oavsiktligt parodiska, kanske på grund av att birollskaraktärerna känns nästan utstuderat klyschiga eller hollywood-smetiga. Fosterhems-mödrarna är alla ganska...speciella.
Robin Wright Penn är nyreligiösa white trash-vampen Starr, suicidala B-skådisen Claire spelas passande nog av Renée Zellweger och okända Svetlana Efremova gör den ryska streetsmarta affärskvinnan Rena som lär Astrid allt om att klara sig på egen hand.

Filmen är välgjord och inte utan kvaliteter. Ett i vissa skeden välspelat drama som förtjänar sin publik. Personligen tycker jag att det bränner till lite för sällan.
Undantaget är den fingertoppskänsligt skildrade romansen mellan Astrid och en kille, Paul (spelad av oemotståndliga Patrick Fugit som vi minns från charmiga "Almost famous"), som hon träffar på ett ungdomshem mellan fosterhemsvistelserna. Mer sånt hade lyft filmen betydligt.