Star Trek: Nemesis

Så att alla vet: jag är ingen som tänker låta påskina att jag är annat än en Star Trek-novis. Trots att jag älskar flygande farkoster, utomjordingar och spacebattles och kan köpa de mest orealistiska sattyg en manusförfattare kan luska fram har jag aldrig riktigt fastnat för Star Trek (bortsett från att jag tyckte att originalseriens Spock var läskigt småsexig med sina spetsiga öron och skitnödiga logik-tänk).
Så med risk för att hamna på samtliga trekkies dödslistor ska jag alltså försöka ge mig på att recensera "Star Trek: Nemesis" utan att vara Star Trek-expert.

Shinzon (Tom Hardy) i "Star Trek: Nemesis" © UIP

Det startar med ett överromantiskt och finfint bröllop mellan Riker (Jonathan Frakes) och Troi (Marina Sirtis). Efter skålar, tal och hyllningssånger ska de åka till planerad resort för smekmånad med hjälp av Enterprise.
På vägen får besättningen dock nya direktiv och skickas till den neutrala zonen vid Romulanskt rymdterritorium. Där möter de Shinzon (Tom Hardy), en halv-Reman som säger sig vilja inleda fredssamtal med Federationen.

Men Shinzon, som är klonad från kapten Picard (Patrick Stewart), verkar inte riktigt ha rent mjöl i påsen. Snart upptäcker Enterprises besättning ett intrång i skeppets datasystem.
Shinzon, som vuxit upp med Picards ambitioner och äventyrslusta, har förbittrats och blivit genomond som följd av att ha slavat i gruvorna sen han var liten parvel. Nu håller hans tid på att rinna ut och han behöver sin genetiska förlaga för att kunna fortsätta leva och slutföra sin maktvision - att lägga Federationen under sig och krossa Jorden.

"Star Trek: Nemesis" innehåller flera av de filmfavorit-komponenter jag nämnde ovan: rymdskepp (Enterprise och Shinzons spektakulärt tuffa Warbird-skepp som är coolt fastän det liknar en jättelik fladdermus), aliens (det dräller av dem i Star Trek), rymdstrider och en långsökt story.
Dessutom finns skurken Shinzon.
Man fattar såklart att han är totalt evil på en gång. Han har tajt, svart lack-overall med överdimensionerade puffärmar och en kropp som en muterad gräshoppa. Förutom att han ser argsint och grym ut som en skurk, förstås.
Klonens likhet med Picard som man förväntas upptäcka vid första anblick (det poänteras genom att kameran vilar först jättelänge på Shinzon med rakat huvud, och sen jättelänge på Picard med rakat huvud, han ryggar dessutom tillbaka lite chockat sådär) går mig dock helt förbi.
Trots att allt finns där så fungerar detta inte riktigt för mig.
Jag tror att det är en smaksak - jag har alltid gillat när rymdskepp, miljöer och karaktärer är lite slitna och skabbiga snarare än hi-tech. Rent dramaturgiskt hackar sig berättelsen lite knaggligt framåt, men trappas upp enligt standardkurvan och avrundas dramatiskt men likväl småputtrigt.
Sen beror det självfallet på mitt oengagemang för Star Trek.

Men "Star Trek: Nemesis" innehåller en drös skojiga jaktsekvenser, varav en involverar ökendamm, ett stup och en helt orealistisk trepoängare med en jeep som basketboll och en rymdfarkost som korg.
Den i sin tur hintar om den sjukt coola (men likväl fullt orealistiska) penetrationsakten mellan Enterprise och Warbird-en (kan rymdskepp bli våldtagna?). Här finns också en massa skojiga cameos som till och med mitt obefläckade Star Trek-öga kunde upptäcka. Och Praetor Shinzon är en tvättäkta rymdskurk. Han ser ut som en blandning mellan Nosferatu-urfadern Max Schreck och Marilyn Manson. Dessutom fajtas han med kniv, en synnerligen lömsk och elak stridsteknik som på sistone fallit i glömska till förmån för massproducerade skjutvapen. Störtgrymt, fastän på gränsen till larvigt.
Problemet är att det där småputtriga tempot aldrig riktigt släpper greppet om mig. Jag lämnar biosalongen utan att känna något sug efter att kolla in alla andra Star Trek-rullar eller serier för det.
Men för hängivna tror jag "Star Trek: Nemesis" säkert kan ge en del.

Innehållsförteckning:
2 x Data
En förklädd Ron Perlman
En och annan Star Wars-pastisch
Ett illgrönt massförstörelsevapen
En obehaglig sexscen