Magdalenasystrarna
(The Magdalena Sisters)

2003 ser inte ut att bli ett nådens filmår för den katolska kyrkan.
Från Mexiko kommer en känga i form av Carlos Carreras gripande "Fader Amaros synder", och nu delar Peter Mullan ut en präktig råsop mot Irlands religiösa fundamentalister.
I filmen "Magdalenasystrarna" är ondskan personifierad i form av nunnor från Helvetet.

Syster Bridget (Geraldine McEwan), Margret (Anne-Marie Duff), Bernadette (Nora-Jane Noone) och Rose (Dorothy Duffy) i "Magdalenasystrarna" © SF

I 60-talets Irland var så kallade Magdalenaasyler ett känt begrepp. Anstalterna bedrev kommersiell tvätteriverksamhet och som oavlönad arbetskraft utnyttjades "fallna kvinnor" som förskjutits av sina familjer på grund av sitt syndfulla leverna. Kvinnorna hölls inspärrade till dess de gjort bot för sina handlingar, vilket i värsta fall kunde betyda att de stannade hela livet och i bästa fall att de hämtades ut efter några år av någon barmhärtig släkting.

Filmen följer tre unga kvinnor under deras fleråriga vistelse i ett av dessa kyrkans fängelser. Deras brott är svåra. Rose har fött ett barn (utom äktenskapet), Margaret har blivit våldtagen och Bernadette är för snygg för sitt eget bästa, varför hon stämplas som "fresterska". På anstalten arbetar de i sitt anletes svett och får dessutom utstå de flesta former av våld, tvång och förnedring man kan tänka sig. Rimliga straff, eller hur?

Förlåt min ironi, men den är bara ett sätt att hantera all ackumulerad ilska efter två timmar framför en filmduk kokande av mänsklig ondska.
För Gud har naturligtvis ingenting med detta att göra.
Nej, att plåga och straffa varandra klarar vi dödliga av alldeles utmärkt på egen hand. "Magdalenasystrarna" är ett rättmätigt angrepp på gamla tiders imbecilla bibeltolkningar och kyrkans missbrukade makt.
Det riktigt obehagliga är naturligtvis filmens verklighetsbakgrund och dess tidsliga närhet (den sista Magdalenaasylen stängdes så sent som 1996).

Peter Mullan är mest känd som skådespelare från filmer som "Mitt namn är Joe", "Braveheart" och "Trainspotting".
"Magdalenasystrarna" är hans andra långfilm som regissör, men han dyker även upp som hastigast i rollen som en av de intagna flickornas far.
De tre huvudrollerna tolkas med stor närvaro och inlevelse av Anne-Marie Duff, Nora-Jane Noone och Dorothy Duffy. I övrigt utmärker sig Eileen Walsh som den psykiskt instabila Crispina, samt Geraldine McEwan som den djävulska syster Bridget.

Visst kan man kritisera "Magdalenasystrarna" för dess något partiska skildring av grymma nunnor, känslokalla präster och religiösa fanatiker.
Men samtidigt är det den tydliga ståndpunkten som är själva poängen.
Det råder ingen tvekan om att filmen fötts ur Peter Mullans eget raseri och hans vilja att ge dessa utsatta kvinnor ett senkommet erkännande.
Det ger jag honom gärna en eloge för.

Innehållsförteckning:
Bra flickor
Dåliga föräldrar
Förnedring i Guds namn
Onda nunnor
En sexpräst
Ingrid Bergman (jo, faktiskt!)


Svensk premiär: 28 februari 2003