|
Mr Deeds
Den här filmen är bara drygt en och en halv timme
lång.
Det är bra.
Det är det allra snällaste jag kan säga om den här
rullen.
Att recensera den är ungefär som att analysera en Markoolio-platta,
skillnaden är att den killen åtminstone har lite humor.
 |
Mr Deeds (Adam Sandler) och Babe Bennett undercover
som oskuld (Winona Ryder)
© Columbia Tri Star Films |
Tydligen är detta en slags fri remake på en klassisk
Capra-film från 30-talet, "Mr. Deeds Goes to
Town". Jag har inte sett den, men jag har svårt att
tänka mig att den suger lika kopiöst som denna lama ursäkt
till komedi.
Att jämföra Gary Cooper och Adam Sandler
är väl ungefär som att jämföra Oscarsgalan
och en kväll vid en stängd korvkiosk i Hjo.
Filmens allra största problem är att den inte är
rolig.
Det är det förvisso inte alla filmer som är, men
epitetet komedi gör att man får vissa förväntningar.
Som tyvärr inte infrias här.
Humor är en svår sak, dessutom tenderar olika personer
att roas av olika saker, men att inte nån enda i salongen
skrattar under nåt skede av filmen måste kanske ändå
tyda på att nåt gått fel (eller att journalister
är tråkiga jävlar utan humor).
Då får man ändå betänka att det finns
en massa tokroliga figurer i filmen vars hopplösa existens
ändå måste ha avsett att roa någon.
Vad sägs om en halvfet efterbliven redneck-bonne med keps,
en spansk betjänt med fånig brytning (John Turturro)
som är fotfetischist, en byfåne med öronlappsmössa
och rullande ögon som beställer pizza med pommes frittes
och chokladkakor på (Steve Buscemi) och en journalist
som får tokstryk hela tiden?
Ja, vad sägs om det?
Jag sa typ: gäääääsp.
Förutom att filmen inte är rolig och att karaktärerna
är minst sagt fåniga så är ju storyn inte
direkt den smartaste man sett.
Adam Sandler spelar huvudrollen som Longfellow Deeds, ett slags
Forrest Gump-kille för extremt efterblivna. Han är
killen hela dagen i den lilla håla där han bor och driver
en pizzeria. När han inte levererar sina tokroliga pizzor till
tokroliga människor i den tokroliga staden och är tokroligt
omtänksam och behjälplig, så författar han
tokroliga dikter till gratulationskort som alla i den tokroliga
hålan älskar att han läser högt för dem.
En dag får han veta att han är ende arvinge till avlidne
mediemogulen Preston Blake (som förresten dog på ett
tokroligt sätt) och plötsligt äger 40 biljoner kronor,
ett gigantiskt medieimperium, ett fotbollslag och ett hus i New
York.
Ett hus där det ekar roligt, finns läsk i dricksfontänen
och en smygande latinobetjänt som väldigt gärna vill
byta hans strumpor.
Den ondsinte vd:n för Preston Media och hans tokrolige kumpan
planerar att lura av Deeds makten och företaget. Medan de smider
onda planer utforskar Mr Deeds storstaden, vilket givetvis leder
till iderliga tokroligheter.
Samtidigt får den misslyckade skandaljournalisten Babe (nej,
detta är inte "den lilla grisen", men man önskar
att det så vore...det hade livat upp storyn betydligt) , spelad
av Winona Ryder, i uppdrag att undercover i rollen som oskuldsfull
skolsköterska ragga upp Deeds och få ett scoop till TV-programmet
"Inside Access".
Jag har egentligen aldrig haft nåt större utbyte av Adam
Sandlers övningar framför kameran, även om jag sett
mindre plågsamma filmer med honom.
"The wedding singer" var till exempel lite söt.
Men att det gått raskt utför med Winona Ryders karriär
är helt uppenbart. Det finns ingen som helst ursäkt för
någon med skådepelarambitioner att vara med i en sån
här skitfilm.
Och det finns ingen ursäkt för någon med minsta
filmintresse att se en sån här skitfilm.
Innehållsförteckning:
Tokroligheter
John McEnroe som sig själv
Pizzor med konstiga ingredienser
Mycket stryk
En brinnande katt
Mediekritik (?)
Sensmoral (?)
Lama skämt
Fåniga karaktärer
Grymt överspel
Svensk premiär: 27 september 2002
Mia
Gustavsson : 02-09-26
|
