Moulin Rouge

This story is about truth, beauty, freedom; but above all things, this story is about love.

Spectacular, spectacular…
En gammaldags story i tidlös tappning och ultramodernt format.
En musikal för den som hatar musikaler.
En kärlekshistoria för den som hatar romantik.
Överdådig, insmickrande, flirtig och sentimental.
Men mest av allt - oemotståndlig.

Den rätt banala och nästan skrattretande standardutformade kärlekshistorian får ett helt nytt skimmer i den glittersprudlande, fyrverkeriförföriska, diamant- och sammetsbeklädda cancan-rockoperans inramning.
Ännu mer blidkad blir man när lovestoryn dessutom driver med sig själv genom att låta sig karbonkopieras som en del i handlingen.

Ung, fattig, romantisk författare (i skepnad av Ewan McGregor) kommer till syndens näste Paris för att finna lyckan och kärleken.
Han hamnar i klorna på kulturbohem-maffian med den kortväxte men storkäftade absintklunkande
Henri de Toulouse-Lautrec (John Leguizamo) i spetsen. Av dessa Bröderna Marx-liknande herrar introduceras han för nattklubben Moulin Rouges mest uppburna och kallhamrade stjärna och kurtisan - Satine (Nicole Kidman).
En flicka som utan att blinka säljer sig till den som satsar pengar i Moulin Rouges shower och därmed kan göra henne till en ännu större stjärna.
Oturligt nog faller den unge, fattige idealisten för det cyniska showfnasket som visar sig oväntat motspänstig när det gäller trams som kärlek.
Extra oturligt eftersom nattklubbschefen har lovat bort henne till en rik hertig som i gengäld erbjudit sig att satsa pengar i nästa spektakel vid namn "Spectacular, spectacular". En man som inte tänker dela Satine med nån.
Allra minst showens manusförfattare.
Upplagt för ett drama av svartsjuka, svek, passion och ond bråd död alltså.

Allt vävs in i en virvlande cirkus av bensprattel, cancankjolar, cylinderhattar, bländande kostymer och hisnande scenarier, fantastiskt foto och icke att förglömma - ett mördande svängigt groove.
Trots att det utbrists i sång både här och där i sann musikalanda så är det ändå ingen musikal, snarare en pop-rock-show-opera i cancan-takt.
Det är smart, slickt och förödande snyggt gjort.
Skälmskt och insmickrande som den flirtigaste av Moulin Rouge-kurtisaner.
Det går inte att motstå att dra på smilbanden när man efter en kort stunds letande i minnet dechiffrerar 80-talsdängorna som gömts i ett pompöst pråligt musikalnummer.
En av filmens absoulta höjdpunkter är kärlekssångs-duetten mellan Ewan McGregor och Nicole Kidman. Fraser ur låtar av bland andra U2, Beatles, Phil Collins och Madonna glimrar förbi till allmänt jubel i biosalongen.
Och fullkomligt förödande effektivt är utförandet av Queens "The show must go on". Blytungt!
Det är så flott och fantastiskt att jag bara ett par gånger ens noterar att McGregor och Kidmans röster inte kan mäta sig med de musikaliska världsstjärnorna. Däremot, och citera mig gärna på det, är jag säker på att de sällar sig till den absoluta eliten av filmstjärnor efter den här rullen.

Det är sällan man blir kär både i den kvinnliga och den manliga huvudrollsinnehavaren samtidigt och dessutom småförälskad i resten av ensemblen. Bara den mest hårdhjärtade kan motstå Jim Broadbent i rollen som den jultomtefrodige kabarédirektören och kurtisan-domptören Zindler.

Det är en märklig blandning av humor och djupaste tragik, skratt och tårar. Omvälvande, yrselframkallande och hisnande som en tur i en berg-och-dalbana.
Jag har faktiskt bara en enda kritisk anmärkning och den gäller ofoget att översätta alla låttexter till svenska.
Det blir både fjantigt störande och direkt fånigt. Låttexter skall inte översättas. Kan man inte engelska får man skylla sig själv!

Innehållsförteckning:
Kasta ned en liten skvätt av följande:
MTV, spets, diamanter, "I hetaste laget", Kylie Minogue i fe-kostym, Queen, glam, Trackslistan -85, sammet, "Borta med vinden", krinoliner, Madonna, glitter, "Sound of music", konfetti, "Peter Pan", Nirvana, kostymdrama, ballader och vaxade mustascher.
Skaka och blanda under cancan-bensprattel.
Servera hett och kryddigt.
Skölj ned med champagne.

Svensk premiär: 12 oktober 2001

Mia Gustavsson : 01-10-10