Det är en fin tradition i Hollywood att låta riktigt snygga skådespelerskor ta sig an den föga avundsvärda uppgiften att förfula sig till oigenkännlighet, och nästan se ut som vanliga dödliga.
Det anses så fint (speciellt om det gäller en ung, vacker kvinnlig skådis) att det nästan alltid renderar en Oscars-nominering.
För då först kan den snygga aktrisen på ett övertygande sätt visa att hon också besitter talang.
Charlize Theron fick i början på året en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för sin insats som seriemörderskan Alieen Wournos i filmen "Monster". Charlize är riktigt oigenkännligt ful i den här rollen, men hon är också oerhört, oerhört bra.

Alieen Wournos (Charlize Theron) tar saken i egna händer. © Scanbox

"Monster" är en "based on a true story"-film och som en sådan är den osvikligt mer mer plågsam än något en manusförfattare kunnat påta ihop ur sin egen fantasi. Det lyckliga slutet som brukar kröna varje riktig misärfilm uteblir också.
Man går ut ur biosalongen med en känsla som liknar den när man har sett filmer som "Lilja 4 ever" eller "Boys don't cry". Sorg över att det finns människor vars hela liv är en snitslad bana till en oundviklig katastrof. Drivna steg efter steg av andra människors tystnad och ovilja att gripa in.

Aileen Wuornos är en kvinna som gått till historien av en enda anledning. Hon är en av amerikas få kvinnliga seriemördare (varken den första eller den värsta, men utan tvivel den mest kända). Denna något tveksamma grund för berömmelse är bara en våldsam och tragisk manifestation av ett liv kantat av sexuella övergrepp, utnyttjande, svek, drogmissbruk, misshandel och tidiga trauman. Ett liv i småkriminalitet i samhällets lägsta skikt. Ett liv som till sist slutade med en dödlig giftinjektion i ett fängelse i Florida.

Det hon dömdes till döden för var att hon i slutet på 80-talet mördade sju män som plockar upp henne, i egenskap av prostituerad, på olika motorvägar i Florida.
Detaljerna kring morden är oklara. Kanske i högre grad än vad som framkommer i filmen. Männen var torskar och hon dödade dem antingen i självförsvar eller bara som en hämnd för de sexuella övergrepp som män utsatt henne för under hela hennes liv. En eller flera av dem försökte troligen våldta henne, men Wuornos själv gav olika förklaringar till motivet under rättegången och efteråt.

Filmens berättelse och Wuornos levnadsöde skiljer sig alltså åt på ett par punkter, men i grunden är det samma historia. En flicka som ingen vill ha, som ingen älskar, som blir utnyttjad och bortstött, som lär sig att det enda hon kan är att sälja sin kropp till den som betalar.

I verkligheten växte hon upp med sin mormor och morfar, våldtogs av morfadern, sålde sex innan hon gått ut mellanstadiet, födde och adopterade bort ett barn när hon var 13 och fick i stort sett klara sig själv efter det.

I filmen förändras hennes liv när hon för första gången träffar en annan person som bryr sig om henne. Selby (Christina Ricci) är en hårt hållen lesbisk ung tjej som vill bort från sin kyrkliga bakgrund.
De inleder en kärlekshistoria och Aileen vill till alla pris skaffa sig ett "normalt" liv tillsammans med flickvännen. Det blir en accelererande jakt på pengar till detta nya liv som sammanfaller med ett explosivt uppdämt hat mot de män som alltid utnyttjat henne.
Det är väl främst i den här biten av historian som manusförfattaren Patty Jenkins tagit sig vissa friheter, men det bidrar också till att ge "monstret" dess mänsklighet.

Wournos framstår dock inte som en särskilt sympatisk person ens i filmen.
Hon är gapig, aggressiv, oberäknelig, fysiskt nedgången och nästan helt utan insmickrande drag. Men hennes desperation, hennes hopplösa kamp för att hänga sig fast vid de få saker hon har är nåt som berör på djupet. Hon är så långt ifrån en rasande, stolt och rättfärdig hjätinnehämnare man kan komma. Bara ett offer som till sist tappar besinning och blir en lika grym förövare.

Jag kan tycka att det finns ett problem med att torskarna utmålas så schablonartat och att det finns en ganska osubtil värdering i vem som förtjänar att dö och vem som inte gör det. Först när Aileen dödar nån som "inte förtjänar" förstår vi att hon i rättvisans namn inte kan gå fri.

Hur som helst gör Charlize Theron en lysande insats.
Hennes förvandlingsnummer både fysiskt och mentalt leder till storartat skådespeleri. Oundvikligen kan den sensationslystne inte låta bli att spekulera i hur hennes insats påverkas av att hon som liten såg sin mamma skjuta ihjäl sin pappa efter att han hotat att döda dem.
Mamman dömdes aldrig för något brott, handlingen ansågs ha skett i självförsvar.
Om Lee Wuornos dödade i självförsvar eller inte har inte kunnat fastslås.
Men hon dömdes skyldig till mord och avrättades 9 oktober 2002.

Innehållsförteckning:
Förnedring
Kärlek
Storartade planer
Grymhet
Misär

Svensk premiär: 23 april 2004