Jag hyser en oförklarlig böjelse för svensk film.
Att hyra en svensk film i videobutiken får mig att känna mig oförklarligt god, lite på samma sätt som om jag valt att gå på dejt med en flintskallig revisor med tågtabells-statistik som främsta hobby istället för med en långhårig scifinörd som samlar på tennfigurer.
Jag visar min goda vilja (det är inte alls på samma sätt som när Bergman visar sin), men allt för sällan visar de svenska filmproducenterna sin.
Talang, tajming och trovärdighet är väl ytterligare att par saker jag brukar känna mig blåst på efter att ha sett en svensk rulle.

Romantiskt raukhångel. © SF

"Mongolpiparen" är en romantisk komedi med otrohetsförvecklingar, bonnkomik och hysteriska karaktärer som ingredienser.
Skådespelarna är i huvudsak hämtade från evighetssåpor med ett käckt litet tillskott från Keno-reklamen (då filmen till stor del utspelas på Gotland behövs det ju nån bonne som säger nåt på dialekt) och dramatiken blir i nivå därefter.

Jag kan säga så här, manusförfattaren Hans Iverberg har tidigare bland annat skrivit manus till filmer som "Sjön" och "Jordgubbar med riktigt mjölk". Enough said.

Den intrikata handlingen i "Mongolpiparen" är följande:
Fågelskådaren Anders (Linus Wahlgren) har ett hemligt förhållande med Lotta (Anna-Lena Strindlund) som egentligen är ihop med den lite äldre pianisten Kurt (Per Graffman). Anders å sin sida är sambo med new age-häxan Sofia (Vanna Rosenberg), som Anders fågelskådarkompis Ingvar (Måns Nathanaelsson) visar sig vara svag för.
Lotta tar med Anders till sitt sommarhus på Gotland för att de skall få en chans att testa sin relation innan de avslöjar otroheten för sina partners. Anders säger till Sofia att han skall dit för att spana efter den sällsynta fågeln Mongolpipare, som skall rendera honom ett medlemskap i den åtråvärda "trehundraklubben" (man har spanat in trehundra olika fågelarter).
Men genom en häxseans får Sofia en vision av att Anders är otrogen, medan Kurt får ledtrådar om sin flickväns förehavande på ett mer konkret sätt.
Alla sammanstrålar de sedan på den gotländska landsbygden för att det skall bli så där crazy, pinsamt och jobbigt som det alltid måste bli i svensk romkom.

Sen är det bara att fylla på med förvecklingar, missförstånd, gräl, skrik, lite materiell förödelse, ett par taffliga kärleksscener, lite bonndialekt, tokroligheter, krystade repliker, förutsägbart manus och allt det där andra vi visste att vi skulle få se i en film av den här typen.

Många sådana här banala filmer med taffligt manus och platt story kan räddas av skickliga skådspelare, humor som driver med genren och ett stort mått charm. Den här filmen saknar alla de sakerna.
Tyvärr försöker den till och med på sina ställen visa på nåt slags känslomässig problematik hos de två huvudpersonerna, vilket i kontext med den i övrigt ytliga och karikatyrartade historien blir nästan plågsamt att se.
Inte ens lokalpatrioten i mig kan finna de flitigt exponerade gotländska vyerna förmildrande.

Innehållsförteckning:
Voodoo-mästare
Sönderslagen kikare
Raukporr
Häxtrick
Flygelfrakt

Svensk premiär: 19 mars 2004