Moderna Tider
(Modern Times)

Vad finns att säga om en film från 1936 som inte sagts tidigare? Med vilken måttstock mäter man ett verk från en svunnen tid? Kan en modern publik fatta tycke för Charlie Chaplins sista stumfilm?

Ur Charlie Chaplins klassiska film "Moderna Tider" © SFI

Bah! Dagens publik må tycka vad de vill och att den hade sin premiär i det förra seklet hindrar inte "Moderna tider" från att vara en av de bästa samhällsatirer som någonsin gjorts. Måttstocken är och förblir densamma för riktigt bra film och på den skala kulturvetarna mäter "Citizen Kane", "Körkarlen" och "Nosferatu" står sig Chaplins film riktigt bra.

Filmen börjar med en kanske inte helt subtil, men inte desto mindre rolig, koppling mellan fabriksarbetare och får. Sedan introduceras huvudpersonen, Chaplins lilla luffare, som denna gång arbetar vid löpande bandet.
Det själsdödande slitet i fabriken skildras med den typiska chaplinska humorn. Scenen där luffaren sugs in i maskinen och åker runt bland stora kugghjul är väl en sån där klassiker som alla har sett någon gång, även om de kanske inte sett hela filmen.
En annan scen som brukar förekomma är den där effektivitetshetsen skapat en maskin som skall mata arbetarna medan de står vid bandet.
"Inte längre några avbrott för lunchrast", säger försäljaren glatt.
Maskinen löper givetvis amok på maskiners vis och matar stackars luffaren med muttrar och daskar honom omilt i ansiktet med torkmojängen.

Efter att fått ett nervöst sammanbrott av det ökade tempot (utbrändhet någon?) finner vår lätt förvirrade hjälte sig varandes arbetslös. Medan han behandlades på psyket har nämligen depressionen brutit ut och fabriken lagts ner.
Efter ett missöde med en röd flagga och en kommunistdemonstration hamnar luffaren helt sonika i fängelse och får bland annat göra bekantskap med "näspulver", något som tycks ha varit en populär fritidsaktivitet bland kriminella redan på 1930-talet.
Chaplin spelar påtänd på ett kanske inte så övertygande, men väl så komiskt, vis och det är lätt att se storheten i denne komiker som står sig än idag.
Chaplin hade, likt de flesta av de tidiga slapstick-stjärnorna, en oöverträffad känsla för fysisk närvaro. På stumfilmens tid var ju kroppspråket det allra viktigaste.

Filmens andra huvudperson "Gamängen", ett ord som märkligt nog ungefär betyder pojkslyngel, spelas av skådespelerskan Paulette Goddard.
Chaplin blev under inspelningen förälskad i Goddard och de levde tillsammans fram till 1940 och arbetet med "Diktatorn".
Gamängen är en gatflicka vars far dör i ett upplopp under depressionen.
Hon flyr undan de socialarbetare som för bort hennes två yngre systrar och stryker omkring hungrig på gatorna när luffaren stöter på henne. Tycke uppstår dem emellan och de beslutar sig för att tillsammans bygga ett nytt och bättre liv.

Att Chaplin var ett komiskt geni har jag redan påtalat.
Paulette Goddard är inte sämre hon. Speciellt i de tidiga scenerna ger hon Gamängen en vildsint sexighet och bångstyrighet som känns farligare än vad Hollywood på trettiotalet borde ha tillåtit.
Över huvud taget känns hon ljusår ifrån den väna stumfilmsdonna man vant sig vid. Goddard komplementerar Chaplins luffare på ett utmärkt vis och särskilt scenerna när de roar sig i det nattstängda varuhuset är lysande, samt scenerna i deras fallfärdiga stuga.

Att inte ta chansen att se "Moderna Tider" när den nu går upp i restaurerad kopia på biograferna är att missunna sig en klassisk filmupplevelse.

Innehållsförteckning:
Maskiner
Människor
Misär
Musik av Chaplin
Mängder med humor

Svensk premiär: 24 oktober 2003