John Anderton (Cruise) är polischef på Prekrim, en experimentell
verksamhet i Washington DC, där mord förutsägs av
tre synska individer - de prekognitiva.
Prekrimroteln kämpar mot klockan för att hitta brottsplatsen
och den skyldige innan dådet är begånget.
Dessutom har Anderton en mörk hemlighet, han plågas svårt
av sin sons olösta försvinnande sex år tidigare
och dövar sin smärta med narkotika.
Det är bråda dagar på Prekrim, inom kort skall
hela projektet upp för utvärdering och Justitiedepartementet
skall besluta huruvida det skall utvidgas till hela landet eller
läggas ner.
Helt klart är att det inte är den bästa tiden att
få reda på att chefen skall begå ett mord, men
så sker.
John Anderton pekas ut av de prekognitiva som skyldig till att komma
att begå mordet på Leo Crow, en för Anderton helt
okänd individ.
Klart för Prekrim är att han måste stoppas, och
för Anderton är det lika klart att han på något
sätt måste fly och bevisa sin oskuld.
Han måste till varje pris undvika att mörda Leo Crow.
Men kan han undkomma sitt eget öde?
Minority Report är en visuellt tilltalande film, på
många sätt påminns jag om "Gattaca",
och scenografen Alex McDowell har verkligen lyckats iscensätta
en snygg och trovärdig framtidsvärld.
Skådespelarna är väldigt duktiga, framför allt
Samantha Morton, som spelar den synska Agatha.
 |
Alla talar inte svenska, men Peter Stormare gör det...
© Twentieth Century Fox |
Vår egen Peter Stormare kommer in en sväng som
illegal ögondoktor och har en hel del fuffens för sig
i form av överspel och svensktalande.
Inte helt rätt, men vansinnigt roligt för oss som förstår
vad som sägs.
Svenska Caroline Lagerfelt gör också en obetalbar
roll som Stormares sjungade och flörtande assistent.
I svensk-kolonin ingår också Max von Sydow i
rollen som Andertons chef och nära vän Lamar Burgess.
Manus är habilt, men saknar den där knorren jag skulle
förväntat mig om jag trodde någon klarade av att
filmatisera Philip K Dick ordentligt.
Mestadels så känns det som en snygg men lite lätt
oengagerande kriminalhistoria och frågorna om öde, fri
vilja och identitet står inte bara obesvarade utan ofta till
och med oställda.
Det som verkligen stör mig med den här filmen är
slutet.
Jag hatar sönderamerikaniserade slut.
Ni vet när man tar hela filmer och summerar upp den och knyter
ihop alla lösa tråder på en minut och allt skall
vara lyckligt och fin och den amerikanska publiken skall få
sitta och känna sig smarta.
Klipp bort den skiten ur de europeiska utgåvorna.
På mindre än två minuter lyckas filmmakarna totalt
förstöra och avmystifiera hela filmen och får mig
att lämna biografen med avsmak och inte mersmak.
Innehållsförteckning:
Snygga omgivningar
Peter Stormare talar svenska
Tekniska märkvärdigheter
Ödet
Snyggt foto
Svensk premiär: 3 juli 2002
