A beautiful mind

Oscarsjuryn blev helt uppenbarligen till sig i trasorna över denna "based on a true story"-film, eftrsom den kammade hem fyra Oscars vid årets gala. Bland annat för bästa film, bästa regi, bästa manus och bästa kvinnliga biroll.
Jag är kanske mer ambivalent inställd till detta drama om den schizofrene Nobelpristagaren John Nash.
Ambivalensen verkar jag dela med filmens regissör Ron Howard som inte kan bestämma sig för om det är ett relationsdrama, en konspirations-thriller eller en historia om ett missförstått geni. Eller kanske skildringen av ett sjukdomsförlopp, eller bara Joh Nash filmade biografi?

Russel Crowe som sifferklottrande Nobel-pristagaren John Nash © Universal

Huvudrollen spelas galant av Russel Crowe som gör sitt bästa för att vara en asocial, arrogant, konstig, genial och stundom Forrest Gump-komisk kuf.
Han går lite konstigt, gestikulerar märkligt, får konstiga små utbrott och ser inte folk i ögonen. Klart skumt!
Även om filmen ägnar en minimal del åt att förklara för biopubliken vad John Nash genialitet bestod i och vad hans sedemera Nobelprisade teori går ut på så ägnas en stor del åt att visa hur Nash (Crowe) skriver konstiga formler överallt, mumlar konstigt och genom att stirra på siffror och bokstäver sen lätt som en plätt löser superhemliga och avancerade koder.
Det är varken särskilt sofistikerat eller spännande som berättargrepp.

Lite mer intressant blir det när Jennifer Connelly dyker upp i rollen som den smarta och kärlekskranka eleven Alicia som lägger an på den kufiske professorn. Även om det synes helt osannolikt att en normal och attraktiv kvinna skulle falla för en man som har de egenskaper som Nash uppvisar i filmen, så finns det en viss charm i kärlekshistorian.
Sen går det raskt utför med filmen när det gäller trovärdighet.
Ron Howard vädjade speciellt till recensenter och journalister att inte avslöja filmens bärande plot för biopubliken, men om man är smartare än en genomsnittlig amerikan så kanske man kan dra några slutsatser av kombinationen schizofeni med paranoida tendenser, toppmilitära uppdrag och svåra vaneföreställningar.
Nash tror helt enkelt att han är hemlig agent, hans närmaste säger att han är psykiskt sjuk, men hans kontaktman inom militären (Ed Harris) vädjar till honom att inte avslöja något om sitt topphemliga uppdrag för sina anhöriga. Han slits mellan lojalitet mot sitt jobb och rädslan att förlora sin familj.

Filmens starkaste del handlar givetvis om hur hans äktenskap påverkas av hans sjukdom och hur hans liv förändras mer och mer när han tappar greppet om tillvaron.
Det som inte funkar så bra är dels att filmen svänger fram och tillbaks mellan olika typer av berättelser och dels att den känns för romantiserad och förenklad för att beskriva ett verkligt sjukdomsförlopp.
Sen är den då och då verkligt gripande, medan den i andra stunder gnisslar igång med hela stråk-kitet och är tårdrypande sentimental på ett sätt som känns rätt trött.

Kritiker, eller ondsinta smutskastare som filmskaparna kallar dem, har hävdat att en del väsentliga saker utelämnats ur filmen. Nash otrohet, sexuella ambivalens och hans antisemitism bland annat. Andra hävdar att detta var en förtalskampanj utan grund som främst initierats av konkurrerande Oscars-kandidater.

Det är grovt otacksamt att ha med en fejkad Nobelpris-ceremoni i en film som visas i Sverige. Prinsessan Lilian ser INTE ut så där, ett Nobel-tal skulle aldrig kunna låta så där och åhörarna skulle aldrig ge stående ovationer.
Inte ens till en schizofren professor vars fru varit särskilt tålmodig med hans sjukdom…

Det är då man inser att "based on a true story" kan vara lite vad som helst i Hollywood.

Innehållsförteckning:
En schizofren matteprofessor med dryg attityd
Formler skrivna med vit krita på fönsterrutor
50-talets "kalla krig" mellan stormakterna
Världens sämst återgivna Nobel-ceremoni
En sjukt förstående fru attraherad av Gud vet vad
Ett gripande sjukdomsförlopp
Ett gäng Mållgans

Svensk premiär: 8 mars 2002

Mia Gustavsson : 02-03-28