|
Miffo
Var för ett par år sedan och tittade på en uppsättning
av en pjäs som dåvarande årskullen avgångsstudenter
på Teaterhögskolan satte upp. Där fanns en klart lysande
stjärna, en skådespelare vars vidare karriär jag fortsätter
att nyfiket följa.
Kanske såg Daniel Lind Lagerlöf den pjäsen också,
för han verkar onekligen tagit fasta på Jonas Karlssons
talang och utstrålning.
Fast hans "Miffo" bjuder faktiskt på mer än så.
 |
Liv Mjönes och Jonas Karlsson
i "Miffo
© Sonet Film |
I "Miffo" spelar Jonas Karlsson den nyexaminerade
prästen Tobias, som med höga ideal går in för
att förändra om inte världen så åtminstone
den slitna verkligheten i en av storstädernas förorter.
Uppvuxen i en finkulturell, borgerlig miljö är Tobias övertygad
om sin egen fördomsfrihet, i den regelrätta svenskhetens
namn.
Krocken blir givetvis av typ frontal.
I förorten där Tobias börjar jobba går inte en
själ i kyrkan, A-lagarna sitter på torget, det är
invandrartätt och slitet.
Den enda som ger någon respons överhuvudtaget är en
rappkäftad tjej i rullstol, som Tobias snart faller för
med dunder och brak.
Men hur passar en tjej som Carola in i Tobias liv? Han som bor i ex-flickvännens
lägenhet, är van vid luftiga våningar med ljusa inredningar,
och där man på parmiddagarna sjunger "Hanna från
Arlöv" vid pianot samtidigt som man dricker fint rödvin
ur dyra glas?
Paret Daniel Lind Lagerlöf och Malin Lagerlöf
har tidigare gjort "Vägen ut" och "Hans
och hennes" ihop. Och de verkar onekligen ha hittat en
kemi i sitt skapande. Här handlar det om att övervinna
sina egna fördomar och att våga avstå från
att gå den enkla, skenbart självklara vägen.
I "Miffo" lyckas man utöver huvudtemat dessutom med
att göra flera enkla och raka iakttagelser utan att för
den skull göra väsen av det.
Små detaljer som säkert kan få de flesta att identifiera
sig med miljön och karaktärerna i filmen. Att också
göra detta utan övertydlighet och utan att använda
sig av de klyschor som trist nog är alltför frekventa
när det gäller skildringar av den "vanliga"
svenska, det är inte illa.
Tyvärr håller det inte riktigt hela vägen.
Då och då vågar man inte hålla den ton som
filmen faktiskt väl behärskar utan halkar över i
ett sorts dråplig komik - komik som i sig självt redan
finns i situationerna, dialogen och karaktärerna och allså
bara känns övertydlig och påklistrad. I de stunderna
blir jag plötsligt nervös för att jag misstagit mig
gällande Jonas Karlsson. Som tur är lyckas han tygla sitt
skådespeleri och undviker att glida över den gräns
som filmer redan passerat.
Dessutom är Livia Millhagen bedårande i sin skildring
av den rullstolsbundna Carola. Det är som om hon aldrig gjort
annat än käftat med soc, rökt ett paket cigg om dagen,
spelat på sitt handikapp när det behövs och snackat
bred skånska. God hjälp får filmen även av
en lågmäld Kajsa Ernst, som är absolut briljant
som Carolas alkoholiserade morsa Sonja.
Mer än så behövs inte för att man ska ha en
god stund i biosalongen.
Roligast av allt har jag dock åt det faktum att det byggföretag
som stått för konstruktionen av den i filmen skildrade
förorten inte ville ge sitt tillstånd åt filmarnas
närvaro. Tydligen ansåg de inte att det skulle ge dem
vidare bra reklam. En ironisk men ack så betänkansvärd
detalj.
Innehållsförteckning:
Förort
Två bröllop och en begravning
En Bonnie Raitt-låt
Alkoholister
En massagestavs-scen i klass med den i "Föräldrarskap"
Svensk premiär: 1 augusti 2003
Elin
Larsson : 03-08-01
|
