Inte förrän jag känner saltsmaken i munnen inser jag att jag gråter. "Tillsammans med dig" engagerar, snärjer, binder och bär tittaren på vingar av ljud.

Xiaochun (Tan Yun) och hans far (Liu Peiqi) © Triangelfilm

"Tillsammans med dig" handlar om Xiaochun, ett trettonårigt violingeni, och hans far som drömmer om att sonen ska göra karriär.
Fadern samlar ihop en summa pengar och tillsammans beger de sig till Peking för att hitta en lärare som ska göra sonen berömd.
Filmen återger ett kontrastfyllt och nästan människofientligt Kina.
Ingen har något direkt värde, pengarna och makten styr vem som lyckas och vem som försakas. De rika direktörerna och partipamparna bor i lyxiga lägenheter och handlar västerländska varor i marmorbeklädda gallerior.
De fattigare bor i betongblock och lever av resterna.

Trots, eller kanske tack vare, det är "Tillsammans med dig" en varm och stundtals rolig film. Den genomsyras av en nästan öm galghumor.
Två rishandlare slåss om vem som får kunden, lantisfadern gömmer sina pengar i mössan och sonen blir bästa kompis med en lyxprostituerad.

Regissören Chen Kaige , tidigare känd för filmer som "Farväl min Konkubin" och "The Emperor and The Assasin", är en virtuos.
Han spelar på publikens känslor och varje bild, varje vinkel och varje replik påverkar en tills man är urvriden som en gammal disktrasa.
Chens stora prestation ligger i hur han når publiken.
När Xiaochun förlorar sin livsgnista förändras musiken.
Tonerna är samma men glöden i framförandet saknas.
Man hör att musiken är död redan innan läraren påpekar det. Och musiken är vad som får filmen att lyfta. Klassisk, kinesisk eller västerländsk.
Den svävar, sjunker, skjuter i höjden. Lugn och melankolisk eller maniskt snabb men hela tiden uttrycksfull och talande och när stråkarna tar slut kommer en expolsion av tystnad.

Det finns två saker att klaga på i "Tillsammans med dig".
För det första hoppar handlingen ett par gånger.
Det känns som om Chen tar vissa förändringar för givna, något som kanske fungerar hos en asiatisk publik men som känns lite för abrupt för mig.
För det andra är slutet aningen klyschigt och de sista femton sekunderna uppenbart tillagda för att passa Hollywood.
De mildrar crescendons mentala knytnäve som en skål kall havregröt. Men det märks tydligt var filmen egentligen tar slut. När man kommer till den punkten är det bara att sluta ögonen, och lyssna.

Innehållsförteckning:
Wow

Svensk premiär: 1 augusti 2003