Skulle du köpa en begagnad lott av det här paret?. © Warner

Jag gillar "Con artists" inte så att jag skulle vilja bli utsatt för dem själv, men det är facinerande att läsa om och roligt att se på film. En bra bedragarfilm måste ha en ond och otrevlig kille som blir blåst av att de innerst inne godhjärtade bedragarna använder hans egen girighet mot honom.
Ridley Scott plockar fram ett par av de bra lurendrejaregenskaperna när han regisserar "Matchstick Men". Tyvärr lyfter aldrig riktigt filmen.

Jag tror det beror på grundpremisserna. Som jag sa inledningsvis så är en bredragare en slick kille. Vår protagonist, Roy Waller (spelad av Nicolas Cage), är en neurotisk man lidande av torgskräck, renlighetsmani och tvångsbeteenden. Hur denne kille någonsin kunnat bli en skicklig lurendrejare övergår mitt förstånd.
Hur som helst, Roy skall tillsammans med sin partner och protégé Frank Mercer (Sam Rockwell) genomföra en stor blåsning. Den rike och girige Chuck är ett ypperligt offer. Samtidigt har Roy fått slut på sina nervlugnande piller och tvingats gå till en skrynklare för att få nya.
Dr Kline får Roy att kontakta sin dotter Angela, en flicka han inte visste fanns, och en märklig far/dotter-relation spelas upp.

Angela visar sig vara en ärtig, söt och framåt ung tjej, som inte är helt överrens med Roys ex-fru (som lämnade honom för att han söp och slog henne, nämns det i förbifarten). Hon är nyfiken på Roys liv och hans försörjning som fifflare. Dessutom visar hon sig ha en oerhörd begåvning för just bedragaryrket.
Sen börjar den stora kuppen krångla.

"Matchstick Men" är studtals både underhållande och njutbar, men vissa saker ligger och gnager i biobesökarens bakhuvud. Hur kan någon med Roys neuroser fungera som bedragare när han får spatt bara ett fönster öppnas? Hur kan Roy, trots att han är halvkoko, undgå att se ett par av de stora varningsskyltar som livet håller upp framför honom?
Varför måste Nicolas Cage spela över så förbannat?

Till sist så blir det en hyfsad film, om den bara inte hade varit regisserad av samme man som gav oss "Alien", "Blade Runner" och "Thelma & Louise".
I och för sig så har hans filmer bara halkat neråt sedan "Thelma & Louise" så kanske skall man inte bli allt för överraskad. Det är tolv år av stadigt halkande.

Innehållsförteckning:
Bluffar
Familjebekymmer
Opålitlighet
Skumma snubbar
Ett rum fullt med rengöringsmedel

Svensk premiär: 12 december 2003