Mastermind

En ny våg av polisfilmer sveper över landet, produktioner där en succéförfattares namn används på ett krasst sätt för att sälja extra biobiljetter. Det finns bara en man som kan stoppa detta.
Mellan oss och undergången står Henning Mankells Wallander.

Det är Henning Mankells Kurt Wallander med Kurt Wallanders pistol i Henning Mankells Ystads trappor. © SF

När filmvisningen inleds med en en trailer för en film med "Håkan Nessers Van Veteren" så blir jag misstänksam. Visst kände jag till att försupna poliser med familjeproblem är en av de få saker man kan få förhandsbidrag för att spela in film om i det här landet, men att SF inlett någon sorts industriell tillverkning av kriminalfilm med författarnamn som säljande prefix oroar mig.

Nåja, det är med svensk kriminalfilm som med allt annat, man vet vad man får. Dessutom får man det serverat med svenska skådespelare, en art som av någon anledning alltid låter som om de gör Strindberg på Dramaten oavsett vilken scen de står på. Dessutom får man ett hejvilt förakt för dialekter.

Vad är det som gör att om en amerikansk film ska utspela sig i södern så kan till och med den mest bostonfödde skådespelare lägga sig till med Louisianadialekt medan det i Sverige är omöjligt att tillsätta en enda människa som talar skånska? Ingen på hela polishuset i Ystad, och jag har bott i Ystad, jag vet hur de talar där, talar skånska. Inte ens receptionisten. För att inte tala om tonnårsdottern till en av poliserna, uppenbarligen både född och uppvuxen i Ystad, och gången i gymnasiet där. Inte en suck av skånska. Inte ens hejdundrande galen skånska, som malmömål eller helsingborgska.

För den som inte varit i Ystad kan jag tala om att det är en rätt så typisk sömnig svensk småstad mest känd för sina korsvirkeshus, sin fantastiska sandstrand och sina grymma wienerbröd (Fritidsbaren i Sandskogen). Så hela grejen med den här Mankell som säljer så bra är kontrasten mellan lilla sömniga Ystad och hemskheterna som utspelar sig i böckerna.

Men eftersom manusförfattare Stefan Ahnhem och regissör Peter Flinth inte bekymmrat sig om detta så får man aldrig någon känsla av, dels vilken sorts stad Ystad är och dels var filmen utspelar sig. Det är aldeles för ont om miljöbilder och känslan som kvarstår är "det här kunde vara precis var fan som helst". Det kunde lika gärna vara i Stockholm eller Göteborg. Vilket gör att kontrasten försvinner.

Kvar står en ofattbart konstlad historia där huvudpremissen vi förväntas svälja är att dramats antagonist inte bara ska kunna manipulera händelser exakt till sin fördel, han ska också ha ett nästan obegränsat kapital för att kunna installera avancerad spionageutrustning (som dessutom inte på något sätt går att spåra vart den sänder vad den uppfångar) på ett polishus.
Visst, svensk polis är vida känd för sin inkompetens på film, men det här tar nog priset. Det är som om Kristiansson och Kvant fått kloner och blivit det enda vi har inom svenskt polisväsende.

Tyvärr, inte ens som nostalgitripp fungerar den här rätt så tunna affären som dock, på namnet Mankell och sin rätt så digra skådespelarlista, ligger bra till för att bli årets svenska julfilm.

Innehållsförteckning:
En anonym småstad
En psykotisk vettvilling
Obefintliga känsloregister
Mängder med blod
Bortrövningar

Svensk premiär: 16 december 2005