"Master and Commander" bygger på den första av Patrick O'Brians böcker om kommendörkaptenen (eller vad den marina termen nu är) Lucky Jack Aubrey. En man som är lika älskad och respekterad bland sin besättning som han är hatad av sina fiender.
Rättskaffens och med pliktkänslan som sin ledstjärna seglar han omkring på världshaven och ropar ut order att skota riggen och balka tättingen, bredsida och slagsida, styrbord och babord.

Kapten Lucky Jack är en redig karl omgiven av sina rediga karlar. © 20th Century Fox

Personligen har jag aldrig riktigt förstått den här grejen med "skepp av trä och män av järn", även om jag förstår att genren har en rik tradition som varande en av de dominerande pojkrumsfantasierna innan Pamela Anderson dök upp i det kollektiva medvetandet. Kanske bottnar min skepsis i att berättelser i genren lätt blir rena orgierna i rättfärdiga män som uttrycker en djupare vänskap för varandra genom att lägga sina liv i varandras händer.
Här är det kapten Aubrey (Cameron Crowe) och hans skeppsdoktor Stephen Maturin (Paul Bettany) som representerar den djupare manliga vänskapen genom att diskutera policybeslut ombord på skeppet över stråkduetter.
Aubrey på violin och Maturin på sin cello. Ni hör hur corny det låter.
Och det är precis där filmens problem ligger, den är lite småcorny hela tiden.
Det är alla de mest givna klyschorna om segelskeppens dagar. Det är patriotism, hårdföra män, vidskepelse, käcka skeppsgossar och en och annan dansad jigg. Folk spolas överbord och lämnas att drunkna i hårt väder och sörjs med bistert sammanbitna miner.
Dessutom talas det med tidtypiskt gutturala dialekter och en välkänd hobbit (Billy Boyd) agerar styrman pratandes precis som Pippin.
Det är inte utan att jag undrar om de slaktat Lavskägge för att få till stormasten.
Sen är det käcka unga gossar av rätta virket, och tjärade sjöbusar med segeltåg i blodet. Kapten Aubrey är avgudad av sina män medan andra ur befälsstaben möts med något mindre respekt.

En av mina mest använda fraser tycks vara: "Det här är ingen dålig film, men…" och den kommer till användning även på de sju haven.
För problemet med filmen är att den är bra som film om segelfartyg, kanoner och män av härdad pansarplåt, men regissören Peter Weir vill göra så mycket mer. Utan att lyckas för det minsta.

Vänskapen mellan Aubrey och Maturin är i bästa fall parodisk och trots att Weir då och då sticker ut och försöker fånga upp en intressant tråd som saknad efter fruar och kärestor när man är på andra sidan jordklotet och vackra brasilianska madamer ror upp långsides med skeppet för att bjuda ut sina länder och killingpar, för att tala som i Höga visan.
Men det blir inte annat än extremt korta blänkare av sjömanspsykologi innan man istället kastas iväg på trossar, beck och folk som krossas av skoten, skalkas av kölsvinet och allt vad det nu heter.

Nja, som äventyrsfilm är väl "Master and Commander" rätt okej, men "Pirates of the Carribean" hade allt det där (segling, kamratskap mellan män, karaktärer från "Sagan om ringen") och odöda skelettpirater därtill.
Det är åtminstonde för mig uppenbart vilken som är den bättre filmen.

Innehållsförteckning:
En vilsen hobbit till sjöss
Hårdföra män
Svekfulla och ondskefulla fransoser
Mer marina termer än du kan skaka ur en död sill

Svensk premiär: 26 november 2003