Marie-Line

Den franske regissören Medhi Charefs film om arbetarklassmisär, rasism och utnyttjandet av illegala invandrare i det samtida Frankrike går upp lite undanskymt på lilla Svea.
Samtidigt kör Disney sin senaste tecknade barnfilm med socialrealistisk touch och vilsekomna aliens på de stora filmpalatsen.
Och Lukas Moodysons verklighetsbaserade Lilja blir utnyttjad i Ryssland, i Sverige och på storduk på SF.
Misären har olika ansikten, sminkade och osminkade.
Marie-Lines är ett av de naknaste.

Meriem (Fejria Deliba), Marie-Line (Muriel Robin) och Bergère (Valérie Stroh) i "Marie-Line". © Triangelfilm

Marie-Line (Muriel Robin) är en medelålders kvinna vars huvudsakliga livselexir är att med hård hand drilla sina underlydande i det städlag hon basar för.
Med precision ser hon till att den storköpsgalleria de nattetid städar är skinande ren in i minsta skrymsle när morgonen gryr...och att ingen har med sig nåt otillbörligt i väskan ut.
Kvinnorna hon jobbar med är alla av utländsk härkomst och flera av dem är illegala invandrare som lever i ständig skräck för att skickas hem till de länder de av olika anledningar flytt från.

Marie-Line och hennes man Paul (Gilles Treton) är medlemmar i det främlingsfientliga och fascistiska Front National, liksom Marie-Lines sviniga chef Léonard (Yan Epstein).
Hennes man går in för politiken med liv och lust, medan Marie-Line har en mer ambivalent inställning. Hon vet att hennes medlemskap i partiet är en förutsättning för att hon och hennes familj skall få behålla sina jobb, men är egentligen ointresserad av politik. Hennes rasism är på ett ytligt plan. Hennes bästa vän och arbetskamrat Meriem (Fejria Deliba) är från Algeriet och Marie-Line blir mest irriterad på sin man när han antyder att dotterns baby är mörk i skinnet och undrar vilken roll det i så fall skulle spela.

Hon pendlar mellan att vara översittaren vars enda intresse är att hennes team skall vinna utmärkelsen som "årets bästa städlag" (då inget - varken polisens razzia, ett självmordsförsök, ett lik eller barnafödande - får komma emellan) och att vara den som tar hand om och känner samhörighet med de förtryckta.
När en afrikansk kvinna i hennes arbetslag, Lagos (M'bembo), blir utan bostad är det en kombination av dessa två saker som får henne att gå med på att Meriem och hon tillfälligt skall ta hand om Lagos två barn.
Marie-Lines torftiga tillvaro, som hon ändå accepterat med jämnmod, blir svårare att hantera när hennes chef hotar henne med att hon skall förlora sitt jobb om hon inte är mer "tillmötesgående" mot honom samtidigt som hennes man tröttnat på hennes ljumma intresse för politiken och honom.
Marie-Lines politiska ställningstagande drivs till slut till sin spets när Lagos blir gripen av polisen och utvisad ur landet. Hennes barn blir nämligen kvar.

Muriel Robin spelar den stenhårda och samtidigt sårbara Marie-Line med bravur.
Hennes svagheter, hennes rädslor och hennes mjuka sidor ger en komplex bild av en kvinna låst i en roll hon kanske egentligen inte önskat. Modet att välja sin egen väg hittar hon i den till en början väldigt ojämlika vänskapen med arbetskamraterna.

Filmen är svartsynt, uppmålar hopplöshet och svåra människoöden, men är samtidigt fylld av värme och komiska situationer.
Bland annat är Marie-Line ordförande i en fanclub för den franske smörsångaren Joe Dassin och har som hobby att imitera honom.

Mehid Cahref har förut gjort filmerna "Te i Arkimedes harem" och "Au pays de Juliets" som belönats med flera prestigefyllda franska filmpriser.
Muriel Robin fick för rollen som Marie-Line en Cesar (fransk motsvarighet till Oscar/Guldbagge) som bästa kvinnliga skådespelerska 2001.