Marie-Jos två älskare
(Marie-Jo et ses deux amours)

Fransmannen Robert Guédiguian låter alltid frugan Ariane Ascaride spela huvudrollen i hans filmer och håller sig i övrigt med en återkommande ensemble av skådespelare.
En fransk Colin Nutley alltså, men i övrigt finns rätt få likheter de två regissörerna emellan.
Det är snarare den engelske regissören Ken Loach som man tänker på när man ser hans berättelser om vardaglig samhälls- eller relationsmisär i arbetaklassens Marseille.

Marco (Gérard Meylan), Marie-Jos älskare, samt Marie-Jo själv (Ariane Ascaride) © Triangelfilm

Guédiguians förra film som gick upp på svenska biografer, "Den lugna staden", gjorde djupt intryck på mig i all sin tragik och franska hårdmisär. Även om "Marie-Jos två älskare" inte alls har ett samhällskritiskt tema så återkommer känslan av hopplöshet, oundviklig undergång och kärlek som förgör.

Marie-Jo är en medelålders lyckligt gift kvinna med en dotter i "flytta hemifrån-åldern". Hon och mannen Daniel (Jean-Pierre Darroussin) driver ett företag i byggbranschen ihop och hon kör också nåt slags färdtjänst-taxi till och från sjukhus. Hon har god hand med patienterna, ett kärleksfullt föhållande och lever i hyfsat materiellt välstånd. Men Marie-Jo har också en annan man i sitt liv, lotsen Marco (Gérard Meylan), som hon träffar i hans våning när han inte är ute på jobb.

Det här är en till synes banal historia av urgammalt snitt, ett triangeldrama.
Men Guédiguian gör nånting annat, han skildrar Marie-Jo som en kärleksfull och i grunden rationell kvinna som verkligen på djupet älskar både sin man och sin älskare och helt enkelt inte förmår leva utan nån av dem.
Hennes man upptäcker av en slump hennes otrohet, men vill inte mista henne och håller på att gå sönder av ångest när han försöker att inte konfrontera henne. Hennes älskare är olycklig för att han bara har henne till låns och annars lever ett ensamt och socialt torftigt liv. Hon själv är olycklig som inte längre kan dela allt med sin man, inte kan berätta om hur kär och lycklig hon är - i en annan.

Det finns inga hollywoodska moralkakor eller pekpinnar, det finns inga ledtrådar eller genvägar.
Marie-Jos man är sympatisk.
Marie-Jos älskare är sympatisk.
Marie-Jo själv är sympatisk.
Det är här filmen blir intressant. För den ställer frågan på sin spets - kan man verkligen älska två personer lika mycket? Och vad gör man om man måste välja? Kan man låta bli att välja?
Marie-Jo håller på att förlora allt, gör ett val och sen ett annat, och ytterligare ett. Försöker hitta ett sätt att inte skada någon.
Hennes man försöker acceptera, men kan inte.
Hennes älskare försöker respektera att hon är gift, men kan inte.
Hennes dotter försöker förstå, men kan inte.
Marie-Jo håller på att förgöra sig själv och sin familj, ändå kan hon inte göra ett slutgiltigt val på egen hand.

Det som till en början ser ut som en vardaglig, banal historia blir efter hand allt mer påträngande och svår att värja sig emot. Även om filmerna är helt olika i stil tänker jag på "Breaking the waves" och "Dancer in the dark" när jag ser "Marie-Jos två älskare".
Det finns nåt i Guédiguians kvinnoporträtt som påminner mycket om von Triers.
Kvinnor som älskar för mycket.

Innehållsförteckning:
En bok full med minnen
Båten "Marie-Jo"
Nakna kroppar
Gamlingen som luktar illa
Ett möte på stranden
Förgörande kärlek