Marie Antoinette

När den då fjortonåriga Marie Antoinette från Österrike blev ingift i den franska kungafamiljen 1770 visste hon inte vad som väntade henne, och tur var väl det. Visserligen fick hon leva i lyx och överflöd under rätt många år, men sedan satte en giljotin stopp för det roliga. Sofia Coppolas nya film om den unga drottningens uppgång och fall kan ses som något av ett komplement till historieböckernas beskrivningar.

Överdådiga kostymer är ett måste vid Ludde den fjortondes hov. © Sony Pictures

Efter sin omtalade regidebut med “The Virgin Suicides” och den hyllade “Lost in Translation” är förväntningarna på Sofia Coppolas tredje film naturligtvis skyhöga. Inspirerad av Antonia Frasers alternativa biografi “Marie Antoinette: The Journey” presenterar Coppola ett porträtt av drottningen som på intet sätt är helt igenom osympatiskt. Visst är hon ung, oerfaren och saknar på många sätt kontakt med verkligheten, men kan samtidigt i viss mån förlåtas många av sina snedsteg eftersom hon aldrig har tillåtits uppleva världen utanför den extrema överklassens väggar.

Ackompanjerad av tongångar från det tidiga 80-talets postpunk-era (Bow Wow Wow, Gang of Four, Adam and The Ants) skrider Kirsten Dunst omkring i slottets korridorer, äter tårta, provar kläder och hamnar ständigt i onåd hos sin snobbiga(re) omgivning. Hennes make, Ludvig XVI (Jason Schwartzman) är en blyg och tråkig kronprins som hellre intresserar sig för jakt än sin hustru, vilket snart blir en källa till djup frustration både för Marie Antoinette själv och hos parets omgivning. Eftersom poängen med giftermålet var att stärka banden mellan Frankrike och Österrike förväntar sig alla en tronarvinge, något som är svårt för en kvinna att producera på egen hand. Och så länge paret förblir barnlöst hänger även Marie Antoinette löst i sin roll som blivande drottning. Men efter sisådär sju år hittar Ludvig rätt och 1778 föds parets första barn, Marie Theresia Charlotte.

Till en början är det om inte spännande så åtminstone relativt underhållande att följa Marie Antoinettes öden och missöden i sin nya omgivning. Coppola frossar i överdådiga scenerier, maffiga kläder och utstuderat opassande musik. Men så småningom börjar jag undra varför jag ska bry mig om denna glamourösa lyxhustru och hennes omgivnings dekadenta livsföring. Kirsten Dunst är trovärdig men sval och Jason Schwartzman spelar barnsligt naiv i en roll som egentligen känns tämligen ointressant. När den gamle kungen (Rip Torn) dör och Marie Antoinette blir Ludvig XVI:s drottning verkar det inte finnas mycket kvar att berätta, något som dock inte hindrar Coppola från att skyndsamt beta av de resterande åren fram till parets flykt från Versailles undan den lynchsugna folkhopen. Själva avrättningen slipper vi se, och det är väl lika bra eftersom alla ändå vet hur det hela slutar.

Att känna empati för en huvudperson som minst sagt har blivit född med guldsked i mun, och som ofta beter sig som en obetänksam barnunge är naturligtvis inte det lättaste. Jag gissar att ett av Sofia Coppolas syften är att belysa svårigheter med att passa in, oavsett vilken miljö man råkar växa upp i. Kanske hade det funkat bättre om situationen varit mindre extrem, men eftersom normala människors vardag ligger ljusår från den som rådde på slottet i Versailles blir det svårt att till fullo sympatisera med dess invånare. “Marie Antoinette” blir tyvärr inte mycket mer än ett mishmash av kostymfetischism, överklassfasoner och ett och annat putslustigt stilbrott.


Innehållsförteckning:
Ett arrangerat bröllop
En fumlig kronprins
Höga frisyrer
Tårtor och bakelser
Axel von Fersen
Överklassens indiskreta charm?

Svensk premiär: 17 november 2006