Sex och Lucia
(Lucía y el sexo)

Titeln säger det mesta om filmen.
Kanske associerar en svensk spontant till december-högtiden då en helgonlik vitklädd flicka skrider in med ljus i håret och sjunger en truddelutt?
Så vida denna Lucia inte sliter upp särken och visat sig ha glömt trosorna hemma inom två minuter är det inte samma Lucia som är huvudpersonen i Julio Medems film.

Paz Vega som Lucia i "Sex och Lucia" © NonStop Entertainment

Även denna Lucia (Paz Vega) kan höras sjunga en truddelutt då och då, men mest gör hon andra saker.
Älskar till exempel. Själsligt och kroppsligt. Påfallande ofta kroppsligt. Så ofta att man faktiskt för en svindlande sekund inbillar sig att man har hamnat på en vuxenbiograf med helt annan repertoar.
Så mycket full frontal nudity har jag inte sett sen jag råkade knäppa på TV1000 en gång runt midnatt.
Låt så vara att detta är betydligt mer soft, sensuellt och smakfullt (nåja).
När man återfunnit sin självbehärskning och inte längre reagerar på inzoomade erigerade penisar, porrstjärnor, dildos, striptease, månskensknull och "åh gud det är så skönt att jag tror att jag dör…"-repliker i sänghalmen kan man kanske börja fundera över det som händer emellan dessa minst sagt frekventa sex-scener.
För det finns ju en handling också. Turligt nog.
Det är när man inser det som hjärnan börjar gå på högvarv.
För hur ligger det till egentligen? Var är vi i historian? Vem är huvudperson? Vad är fantasi och vad är verklighet?

På senare tid har det blivit allt mer vanligt att filmskapare frångår den underförstådda "överrenskommelsen" med tittaren om vilken symbolik som gäller för vad som är dröm, fantasi, minnen osv. Istället förvirrar eller överrumplar man tittaren genom att kanske efter halva filmen bryta tidsperspektivet, ändra verklighetsaspekten eller liknande omskakande trick.
Det kan vara oerhört effektfullt, särskilt om det sker i samklang med filmens handling.
I "Sex och Lucia" använder sig Medem av just de här sakerna.
Perspektivet förskjuts hela tiden och som den kontrollfreak man är så försöker man lägga ihop de pusselbitar man får under filmens gång för att skapa en kronologisk berättelse. Jag pusslade febrilt under hela filmen och jag håller faktiskt på än…
Kanske är allt en bok som Lorenzo skriver där Lucia är huvudperson?
Kanske är vissa delar av berättelsen Lorenzos verkliga minnen och resten hans fantasier (och ganska snuskiga såna om jag får säga min mening)?
Kanske är berättelsen Lucias tolkning av Lorenzos bok som hon läst?
Kanske är allt både verklighet och fiktion på en gång? Jag vet faktiskt inte.

På ett plan handlar filmen om Lucia.
När hennes pojkvän, författaren Lorenzo (Tristan Ulloa) råkar ut för en svår olycka beger hon sig till en ö som haft en avgörande betydelse i hans liv och/eller i den bok han håller på att skriva.
Där återupplever hon hans historia, deras gemensamma förflutna och träffar dessutom två personer som har mycket avgörande roller i denna berättelse. En berättelse som kanske är verkliga minnen eller kanske är en fantasi. Lucia möter Elena (Najwa Nimri) som Lorenzo sex år tidigare tillbringat en anonym kärleksnatt med på ön. En natt som resulterat i dottern Luna (Silvia Llanos). Hon träffar också Carlos (Daniel Freire) som indirekt varit inblandad i Lunas död.

På ett annat plan handlar filmen om Lorenzo och hans berättelse, den han skapar och lever. Hans makt över och maktlöshet inför de verkliga och fiktiva händelserna. Kanske förmår han styra historian så att den börjar om på mitten och nåt annat händer? Nåt annat som undanröjer Lunas makabra död.

På ytterligare ett plan är filmen ett enda stort freudianskt symbol-landskap.
Djupa hål och fallosliknande fyrtorn. Den mystiska flytande, eller sjunkande, Atlantis-ön dit man tar sin tillflykt och alla bekymmer utom lusten spolas bort som vågor på stranden.

Hur som helst är spanjoren Julio Medem, borsett från sina formexperiment, inne på upptrampad Almodovar-mark. Det är absurdistiskt, burleskt, dramatiskt, passionerat och erotiskt - framför allt erotiskt. Massor av erotik.
Nästan på gränsen till pornografi.

Filmen är inte för en sekund förutsägbar eller trist, men den är samtidigt svulstigt överlastad med meningslösa sexscener och gömmer sig bakom en onödigt tillkrånglad form.
Jag känner att jag likt Lucia i början av filmen trillar ner i ett hål och sugs in i en Alice i underlivet…ooops…underlandet-historia där saker faktiskt är väldigt konstiga…och det är inte bara för att alla tycks influerade av kaninen…

Innehållsförteckning:
Dramatik
Tragik
Erotik
Kopulerande
Paella
Chattande
Porrfilmsskådisen, hennes dotter och mannen med den gigantiska penisen
Lucia som bara döööör
Snuskhummern Lorenzo
Världens porrigaste barnvakt
En galen hund
Hål