Lost in translation
Sofia Coppola har inte alltid haft det så lätt.
Redan innan hon kunde gå var hon med i första delen i pappa
Francis Fords inte helt okända "Gudfadern"-trilogi.
Hon var babyn i dopscenen, så ingen klagade på hennes
insats då. Men när hon spelade Mary Corleone i "Gudfadern
III" nästan 20 år senare blev hon utskrattad.
Hennes roller i "Peggy Sue got married" och "Star Wars
Episode one" fick inte ens så mycket uppmärksamhet.
Hennes regidebut "The Virgin Suicides" blev visserligen
ganska väl mottagen av kritikerna, men ingen begrep sig riktigt
på den.
Men nu har hon skrivit manus till och regisserat filmen "Lost
in translation" som nominerats till fyra Oscar (i tunga kategorier
som bästa film, manus och regi till exempel).
Ett fett "tji fick ni" om vi nånsin såg ett.
 |
Bill Murray och Scarlett
Johansson på vift i Tokyos nattliv.
© Sandrews |
Därtill är hon gift med regissörskollegan Spike
Jonze ("I huvudet på John Malkovich"
och "Adaptation"). Idel lycka!
"Lost in Translation" är en lågmäld
film som bygger extremt mycket på de två huvudkaraktärernas
skådespelarinsatser.
Bill Murray gör sitt livs roll och även Scarlett
Johansson gör bra ifrån sig.
Den medelålders skådespelaren Bob Harris (Murray) gör
som alla amerikanska storstjänor på fallrepet. Han åker
till Japan för att medverka i reklamfilm och tjäna sig
en extraslant. Mellan att han tvingas smutta på odrickbar
whisky (och se ut som han gillar det) och gör små inhopp
i konstiga japanska TV-shower sitter han sömnlös i hotellbaren
och är desillusionerad.
Då och då gör hans krisande äktenskap sig
påmint när den otåliga frun faxar hälsningar
från barnen eller skickar mattprover med expresspost som han
skall tycka till om.
På samma hotell bor den unga nygifta amerikanskan Charlotte
(Johansson).
Hon är i Japan med sin man, en fotograf, och finner sig ganska mycket
lämnad åt sitt eget sällskap medan han jobbar. Hon
tvivlar på äktenskapet, sig själv och tillvaron.
Båda befinner sig i nåt slags känslomässigt
vakuum som förstärks av de absurdistiska vardagssituationerna
som uppstår i mötet med den japanska kulturen. Som betraktare
blir man lika översköljd av oförklarliga intryck
som huvudpersonerna. Just avsaknaden av förklarande kontext
blir på nåt sätt filmens styrka. Exempelvis skall
en tolk översätta reklamfilmsregissörens instruktioner
till Bob. Efter en lång, detaljerad och engagerad ordmassa
på japanska får han översatta instruktioner av
typen "smile more". En liknande upplevelse av att vara
på besök i en främmande galax får Charlotte
när hon går genom en arkadspelhall och ser människor
uppslukade av minst sagt märkliga spel.
De två huvudpersonerna som i sin sömnlöshet träffas
i hotellbaren får en trevande kontakt som växer till
en självklar vänskap och gemenskap. De hänger runt
i Tokyo, sjunger karaoke, äter suki-yaki, super sig fulla och
pratar om livet.
Det långsamma tempot, den totala avsaknaden av sexuell laddning
mellan huvudpersonerna och floden av icke-greppbara intryck gör
att man hamnar i samma avskilda universum som de två.
En slags melankolisk dramakomedi med små nyanser.
Men en stor film.
Gå och se!
Innehållsförteckning:
James Bond-posen
Jättelika reklamtavlor
Människomyller
Ett råhippt Tokyo
Ensamhet
Hotellbar
Falsksång
Porrklubb
Giovanni Ribisi i rollen som Charlottes man
Svensk premiär: 6 februari 2004
Mia
Gustavsson : 04-02-06
|
