När jag var liten var ett av mina absoluta favoritprogram på TV "Loranga, Masarin & Dartanjang".
Då på det glada 70-talet gjordes det hela som en dockfilm med tecknade bakgrunder. Det var inte direkt färgglatt heller som jag minns det.
Denna gång är Barbro Lindgrens figurer och deras omgivning riktigt färgglada och dessutom är allting tecknat.
Det är på gott och ont för en gammal vanestofil som mig.

En Loranga, en Masarin och en Dartanjang. © SF

Det mesta i handlingen känns igen från gamla TV-serien.
Tigrarna i vedboden, bassängen i garaget, samt arga gubben.
Allt finns med även denna gång. Ändå känns det som om någonting fattas.
Är det så enkelt att jag blivit för gammal och växt ifrån min barndom, en konservativ Jörgen som inte vill finna sig i att man kan göra gammalt godis till en modern förändring?
Fast barnen i salongen är tysta under visningen, de skrattar bara
lite i början.

För min del blir det betyget cirka 50 minuters godkänt anarkistiskt röj, men med figurer som saknar det där sista som gör dem intressanta och levande. Ändå görs rösterna av riktiga proffs. Dan Ekborg är Loranga och det låter mycket om både honom och Johan Ulvesons Arga gubben, men bäst är ändå Gösta Ekman som den virrige Dartanjang. Ibland är inte läpprörelserna synkroniserade, vilket känns lite amatörmässigt. Kanske kan man skylla på att det är en internationell produktion där det i eftertexterna vimlar av namn som associerar till östra delarna av Europa. Musiken är helsvensk och är nog den största behållningen för mig. Till och med en klassiker som Arne Qvicks "Rosen" har dammats av och gjorts om med ny röst och ny fart.

Jag väljer min barndoms "Loranga, Masarin & Dartanjang" framför denna film, men om jag skulle se om allt det gamla idag kanske jag finner det sunkigt och inget för mig längre.
Man förändras, fast det gäller inte detta galna gäng.
Masarin leker och går inte i skolan, Loranga käkar glass med kaviar, Giraffen äter sängar…allt är som vanligt och det är nog i sin ordning trots allt.

Innehållsförteckning:
Kanelbulle som puck
Bara män och tjuven Gustav känns gay
morgonrock

Svensk premiär: 14 oktober 2005