|
Lilo & Stitch
Disneys senaste färgglatt tecknade publikfrieri har skurit
ned på svulstiga musikalnummer och har i sin grundhandling
närmat sig nåt som kan liknas vid socialrealism (vilket
kan låta lite märkligt med tanke på att en galen
alien spelar en av huvudrollerna).
Trots ett modernt ramverk är sensmoralen i vanlig ordning lika
nyskapande som kristdemokraternas partiprogram.
Jag är övertygad om att Alf Svensson skulle älska
filmens genomgående mantra "Ohana betyder familj".
 |
Ohana betyder (inte) att man surfar tillsammans,
hela familjen på en surfingbräda.
© Disney Enterprises Inc |
Lilo bor ensam med 19-åriga storasyster Nani
sedan föräldrarna omkommit i en bilolycka.
De hawaiianska systrarna bråkar mest hela tiden. Lilo, som
är en ensam liten tjej utan kompisar, ställer till trubbel
vad hon än gör. Klubbar ner retstickor på hulahula-kursen,
gör voodoo-dockor av sina "kompisar", låser
systern ute eller bränner helt sonika ner huset.
Barnavårdsnämnden slår sina lovar allt tätare
kring "den trasiga familjen" och hotar att ta hand om
Lilo om Nani inte får ordning på henne.
I ett sista desperat försök att få Lilo att uppföra
sig tar Nani henne till en kennel för herrelösa hundar
för att muta henne med en valp så att hon äntligen
skall få sin hett efterlängtade kompis.
Detta kunde lika gärna ha varit handligen i ett amerikanskt
"made for TV"-drama med riktiga skådisar istället
för tecknade.
Men här kommer då filmens tecknade huligan in i bilden
och förvandlar det hela till en tokrolig komedi med ett myller
av tecknade aliens i olika färger och former.
En monster-alien-varelse kallad "experiment 626",
resultatet av en galen forskares misslyckade genetiska försök,
har lyckats rymma från fångenskap & dödsdom
på sin hemplanet Turo.
När han kraschlandat på jorden med sitt stulna rymdplan
sitter lilla Lilo hemma och ser detta "stjärnfall"
genom fönstret och önskar sig en bästa vän.
Av oklar anledning misstas rymdvarelsen för hund och hamnar
bland andra herrelösa jyckar.
Lilo fattar naturligtvis tycke för denna minst sagt destruktiva
varelse, döper honom till Stitch och tar hem honom.
Rumsren är en underdrift om det nya husdjuret och Lilo har
mött sin överman (överhund? överalien?) när
det gäller att sätta familjen i trubbel.
Nani och Lilo flåsas dessutom i hälarna av barnavårdsmyndigheternas
man, Cobra Bubbles, som alltid dyker upp när förödelsen
är som värst. Och Stitch jagas av den galne forskaren
Jumba och jord-experten Pleakly som på galaktiska
federationens uppdrag kommit för att hämta hem honom till
Turo.
 |
Inte skulle du missta det här för en jycke?
© Disney Enterprises Inc |
Det finns två sätt att se på denna bastard mellan
tecknad socialrealism och alienkomedi.
Antingen spyr man på det beräknande, publikfriande och
sentimentala eller så köper man det med hull och hår
och tycker att det här är sött, småroligt och
lite sorgligt.
Det finns en hel del scener som är så där pluttinuttigt
sentimentala, som när den lillgamla Lilo berättar att
"ohana betyder familj och i en familj lämnar man ingen
utanför
"(oavsett om det är lillasystern from
hell eller rymdmonstret från Turo.) Eller som när förstörelse-maskinen
Stitch sitter i månskenet i skogen med sin H.C Andersen-sagobok
och väntar på att hans familj skall uppenbara sig när
han grymtar "ensaaaam"
Roligheterna är tyvärr färre om man är över
5 år, men några saker är klockrena - särskilt
när Stitch leker Godzilla eller drillas till Elvis-imitatör
av Lilo.
Ett otyg som kväljer mer än handlingen är att vi
tvingades se filmen svenskdubbad.
Den enda trösten var att inte en enda av de svenska rösterna
gjordes av någon i familjen Wahlgren. Istället
återfanns otippat både Jonas Inde och Evert
Ljusberg bland rösterna, och förutom den lillgamla
Lilos gulliga pipröst störde man sig inte så mycket
när man väl vant sig.
En tanke. Är det nåt slags politisk korrekthet som gjort
att de vanligtvis så anorektiska Disney-flickorna i den här
filmen är mer liknande knubbsälar?
Lilo är förvisso sött lillasysteraktigt babyhullig,
medan storasyster Nani har begåvats med gigantiska lår
och gör henne minst lika anatomiskt missbildad som de flesta
alienfigurerna i filmen.
Innehållsförteckning:
Stitch goes Godzilla
Stitch goes Elvis
Stitch goes fula ankungen
Stitch goes bärserk
Stitch doesn't phone home
Förvånansvärt mycket våld
Förvånansvärt lite svulstiga ballader
Outhärdlig Elvis-cover av A-teens
Uthärdligt Elvis-soundtrack
Återupplivad gammal vattenfärgsteknik
Dödsdömd Men in black-ripp off
Svensk premiär: 6 september 2002
Mia
Gustavsson : 02-09-04
|