Livsverket
(Life as a house)

Det är synd om George.
Han bor i ett fallfärdigt ruckel.
Grannarna i det fina området hatar honom & hans hund.
Han får kicken från arkitektkontoret där han jobbat i 20 år.
Hans tonårsson vill inte träffa honom och han är fortfarande kär i sin ex-fru som är omgift med en rik & okänslig knös.
Ja just det ja, George har cancer och skall dö inom fyra månader också.
*snyft*

Egentligen är Kevin Kline riktigt bra i rollen som den miserable George Monroe som vill ställa allt till rätta så där i elfte timmen. Det är svårt att tycka illa om den luggslitne George som bara vill väl.
Precis som det är svårt att tycka illa om den här filmen.
Den vill vara ett varmt, ömsint och sorgligt drama med sensmoralen att om man bara vill så går det att övervinna nästan allt.
Utom möjligen cancer.

Problemet är att de amerikanska filmskaparna, eller om det är den amerikanska publiken, inte står ut med äkta och trovärdig misär.
Alla jävligheter måste ändå ske i vaselinsmetigt motljus och vadderas och slipas från riktigt vassa kanter.
Det känns så fegt, trist och förutsägbart att dra på med stråkarna och "I love you daddy" för att locka fram tårar i ögonen på publiken vid rätt tillfälle.
Visst funkar det, men det är lika äkta som en orgasm framför en porrfilm.
Det känns artificiellt och beräknande.

George är förvisso en person som man kan känna sympati med.
Han vill ta vara på sin sista tid i livet genom att riva rucklet och bygga sitt drömhus. Han vill samtidigt bygga upp den raserade relationen med sin strulige tonårsson Sam, spelad av Hayden Christensen (next to be seen som den unge Anakin Skywalker i "Star Wars Episode II: Attack of the clones").
Sam knarkar, prostituerar sig, sminkar sig, är piercad, har blått hår, lyssnar på Marilyn Manson på högsta volym och dessutom helt uppenbart intresserad av sex (alla dessa saker är i filmen uppmålade som ungefär lika förskräckliga och tecken på hans dekadenta tonårs-förfall).
Men med lite hårt snickeriarbete, en romans med grannflickan och en kärleksfull pappas hjälp går det så klart vips att sluta droga, skaka av sig minnet av torskarna och enas med resten av familjen.

Filmen är full av den sortens tjillevipp-lösningar och orealistiska personlighetsförändringar á la Hollywood som tyvärr lite tar udden av den gripande huvudstoryn.
Dessutom kryddar man med lite tokroligheter som inkluderar en granne med rabiat agg mot huvudpersonens jycke och en hemlig kärleksaffär mellan en tonåring och en äldre kvinna.
Trist slöseri på en film som ändå har en viss potential att höja sig över mängden, men istället lite vilset vadar omkring sentimentalitets-träsket.

Innehållsförteckning:
Gör-det-själv-snickeri som får Martin Timell att verka ohändig
Mrs Robinson-komplikationer
Lillgamla ungar som kramar alla okända
En pappa som är ond nog att aldrig krama sina barn
Cancerplågor som bara slår till när huvudpersonen är ensam
En snäll sjuksköterska (som spelar sällskapsjuk alien i Star Trek:Voyager-avsnittet "Alter ego")

Svensk premiär: 3 maj 2002

Mia Gustavsson : 02-05-03