I en ångdriven värld, där kolröken står som plymer ur tusentals skorstenar och flygande krigsskepp utkämpar nattliga strider med bevingade monster, vandrar trollkarlen Haurus slott ensamt i bergen. Hayao Miyazakis nya film är, som sig bör, en sällsamt vacker och lite annorlunda berättelse som har god chans att bli samma succé som föregångaren "Spirited Away" blev.

Haurus slott är som en vandrande Hans Arnold-målning. Frustande, stånkande och osande av kolrök vandrare det fram över landskapet. © Triangelfilm

Filmen bygger på på en roman av den brittiska fantasyförfattarinnan Diana Wynne Jones, och saknar därför lite av det japanska särdrag som var "Spirited Aways" charm, men den postindustriella fantasivärld som Wynne Jones har byggt upp, och som Miyazaki illustrerar på ett fantasifullt sätt, är i sig oerhört vacker och lockande.

Mest fantastiskt är trollkaren Haurus slott, en stånkande väsande anordning som på fyra spinkiga ben vandrar omkring i landet. En del fabrik, en del monster och en del stuga, drivs det framåt av elddemonen Calcifer som bor i en eldstad i husets kök.
Det bebos, förutom av Hauru och Calcifer även av den mystiske pojken Mark, som sköter Haurus ärenden.

Till slottet kommer unga Sofie, som träffar Hauru av en slump, och sedan får en förbannelse lagd över sig av den avundsjuka Ödeshäxan. Sofie förvandlas från en ung kvinna till en gammal gumma och hamnar i Haurus slott som hushållerska i sin jakt på ett botemedel. Eftersom hon inte kan tala om sin förbannelse med någon så visar det sig svårare sagt än gjort. Men Calcifer, som kan se att hon har en förbannelse, lovar att lösa henne från den om hon kan befria honom från hans tjänst hos Hauru.

Det levande slottet är en lite enklare och mer lättillgänglig film än "Spirited Away" och "Princess Mononoke", särskilt för oss stackars västerlänningar då den inte förutsätter kunskap om japansk mytologi. Men den har en del vassa kanter och ett tydligt pacifistiskt budskap.
- Det är ett slagskepp på väg till strid, säger Hauru.
- Vårt eller fiendens, frågar Sofie.
Svaret blir ett ganska så cyniskt "spelar det någon roll?"
Och så klart gör det inte det, när bomberna faller spelar det ingen större roll om det är goda eller onda bomber. Vi får se en del av krigets förödelse och vanvett, men även hisnande vackra alplandskap och storslagna städer, visuellt sett så är "Det levande slottet" en enastående film.

Den enda egentliga invändning som jag har mot filmen torde vara att Sofies utseende hela tiden ändras. Jag vet inte om det är en del i filmen, ibland verkar det medvetet, eller om det bara är kaos hos studio Ghibli. Men lätt förvirrande är det i alla fall.
Men det är en struntsak, om man tycker om Miyazakis filmer och särpräglade stil kommer man ha stor behållning av "Det levande slottet".
Vuxna ser med fördel den textade originalversionen eller försöker få tag på den engelskdubbade med röster av Christian Bale, Lauren Bacall och Billy Crystal. Men även den svenska versionen har fått hjälp av riktiga skådespelare som Pernilla August, Vanna Rosenberg och Johan Ulvesson istället för, som brukligt när tecknat dubbas, pappan i Ajaxfamiljen och sonen som gillar Riesen-kola.

Innehållsförteckning:
Flygande ångskepp
Ett Hans Arnold-slott
Trollkarlar och demoner
En ung flicka
Kärlek
Krig
Blobbmonster

Svensk premiär: 21 oktober 2005