Mina Harker (Peta Wilson) och Dorian Grey (Stuart Townsend). © 20th Century Fox

Jag gillar anakronism. Moderna maskiner i 1800-talstappning gör mig alldeles varm innombords. Så när den galne "Fantomen" rånar banker i tidiga modeller av pansarvagnar och skjuter hejvilt med stora stabila automatkarbiner jublar jag. Designmässigt är "The League" helt enastående.
Som film betraktat är den en bagatell. Om jag inte vore så in i bängen förtjust i just exakt den här sortens filmer så skulle jag nog till och med sträcka mig till banal.
Likväl är den en underhållande äventyrsfilm, av samma skrot och korn som "Judge Dredd", "Mumien", "The Scorpion King" och "Kung Salomos Skatt" (där ju för övrigt Richard Chamberlain spelade hjälten Alan Quatermain).

Grundpremissen är följande:
Världen behöver superhjältar och den här gången är det ett par av den viktorianska erans mest remarkabla litterära karaktärer som får ställa upp.
Det är jägaren och äventyrare Alan Quatermain, uppfinnaren och närkampsexperten Kapten Nemo, den osynlige mannen, den enhövdade duon Dr Jekyl/Mr Hyde, vampyren Mina Harker och den odödlige playboyen Dorian Grey. Till sin hjälp har de den unge amerikanske agenten Tom Sawyer.
Redan här kan vän av Alan Moore märka att man tagit sig friheter med materialet, min liknelse vid "Judge Dredd" var nog inte så långsökt.
Mina Harker är i originaluppsättningen inte alls vampyr, bara en extremt handlingskraftig ung dam.

Jag har själv, till min stora sorg, inte läst serien och har förtvivlat letat efter den hos mina lokala hökare de senaste dagarna för att få referensmaterial men gått bet, så egentligen kan jag inte säga så mycket om hur filmen förhåller sig till originalet men vid den här sortens filmatiseringar kan man väl nästan förutsäga att friheter har tagits. Inte för att det behöver vara dåligt, om man inte är dogmatiker. Tänk bara på den milsvida skillnaden mellan Alan Moores "From Hell" och den tolkning som bröderna Hughes presenterade. Bägge verken är bra på sitt eget sätt, men likheterna tillfälliga.

Hur som helst. "The League" är en äventyrsfilm av matinéklass och som sådan är den ypperlig. Särskilt rolig är det givetvis om man inte sov helt på litteraturhistorian och vet någonting om de litterära förlagorna till karaktärerna.
Scenografin är utmärkt även om vissa saker känns mindre trovärdiga, hur sjutton får man in Nautilus - en ubåt stor som ett slagskepp - i Venedigs kanaler?
Vid första hörn skulle den fastna, jag tror inte ens Grand Canal skulle duga att husera skorven.
Dock vill jag säga att om man inte kan bortse från en sådan sak så kanske man skall ägna sig åt en annan filmtyp. Verkligheten får lov att sitta i baksätet när "The League" kör.

Vad som verkligen stör mig är dock de halvdana datoranimeringar som dyker upp på vissa ställen. Det känns som om ILM och WETA har satt ribban vad det gäller datorgrafik i film nu och om man inte klarar av att prestera i närheten av det så kanske man skall låta bli.
Vad gäller huvudpersonerna så har man fuskat lite väl ofta med den osynlige mannen. Den datoranimerade mannen har bara smink i ansiktet och döljer baksidan av sitt huvud med rocken och hatten.
Tony Hurran, som skådespelaren heter, är sminkad runt hela huvudet och visar det allt för ofta i korsklippning med den digitala inkarnationen.
Det ger ett lite så där Ed Wood-igt sken åt filmen.
Dräkten som Jason Flemyng tråcklar på sig när han spelar Mr Hyde övertygar inte heller direkt. Den ser plastig ut i jämförelse med den, förmodligen digitale, Hyde som löper amok i slagsmålsscenerna.

Nåja, återigen är det här en sån film som jag inte vet om jag skall rekommendera eller såga. Om jag ville ta fram Husqvarnan och gå loss så vore det inte svårt, men jag känner mig märkvärdigt välvillig till historien.
Kanske är det bara för att Kapten Nemos sexhjuliga bil är så grymt skön och att Fantomens pansarvagnar är läckert brutala eller så är det för att jag satt i nära två timmar utan att bli särskilt trött på filmen.
Blev än mer sugen att läsa serien och skulle inte motsätta mig en uppföljare.

Dessutom är ju Sean Connery med och han brukar ju kunna bära upp även rätt så banala B-filmer enligt min erfarenhet. Se bara på "Highlander II", den var bra i alla de scener Sir Sean var med, om än inte i övrigt.
Delar du min tvivelaktiga filmsmak så är det här en given hit.
Dessvärre kan den, med sitt skrala manus, också bli en ofattbart plågsam upplevelse om du delar den med alla stadens fjortonåringar på en fredagkväll.
Så planera in ditt biobesök noga.

Innehållsförteckning:
Sean Connery
1800-talskulsprutor
Annorlunda superhjältar
Litterära referenser
"Kalla mig Ishmael"
Den snyggaste övergången någonsin från 20th Century Fox-loggan till faktisk film

Svensk premiär: 24 oktober 2003