K-PAX

Mentalsjukhus är en populär institution i amerikansk film.
Utomjordingar också, så det är väl ingen stor förvåning att någon i drömfabriken kommer på att man kan blanda dessa två genrer.
I "K-Pax" får psykologen Mark Powell, spelad av Jeff Bridges, sitt livs fall. En patient som kallar sig Tron (Kevin Spacey) hävdar att han kommer från planeten K-Pax, belägen i stjärnbilden Lyran.

Jeff Bridges och Kevin Spacey i "K-Pax" © Universal

Tron är väldigt övertygande, men doktor Powell beslutar sig ändå för att gräva i hans undermedvetna eftersom han anser att det bara rör sig om en väldigt avancerad psykos.
Att det som kan låta likt ganska fåniga premisser ändå fungerar, beror bland annat på bra insatser från de två huvudrollsinnehavarna. Framför allt glänser Spacey som vanligt. Han har alltid varit mer skådespelare än stjärna.
Även om hans val av roller inte alltid är helt lyckade, kan han alltid göra sina karaktärer så att man tror på dem.

Det andra som gör den sevärd är att man för en gångs skull får en ganska ljus bild av ett mentalsjukhus.
Tron ger de andra patienterna vad läkarna inte lyckas med, nämligen hopp.
Han hävdar att han får ta med sig en av dem tillbaka till K-Pax och mycket av filmen beskriver patienternas gradvisa utveckling.
Ofta med små nyanser och fina rollprestationer.

Däremot ägnas en alldeles för stor del av filmen åt psykologen Bridges privatliv, med en fru som tröttnat på hans övertidsarbete och en son som han inte pratat med på flera år. Det sentimentala family value-paketet kommer man inte undan i den här filmen heller.

Den centrala frågan är annars huruvida Tron är galen eller inte. Resultatet skulle kunna bli pinsamt som i många andra sci-fi filmer.
Men den här filmen vågar det som inte många andra gör och lämnar tillräckligt mycket åt betraktaren för att ge underlag för intressanta efter-bion-diskussioner.

Innehållsförteckning:
Läkare
Rymdvarelser
Familjemoral
Utrymme för eget tänkande

Svensk premiär: 1 februari 2002

Martin Johansson : 02-01-28