Klassfesten

Själv har jag aldrig varit på någon återföreningsfest med min gamla grundskoleklass.
Det kom visserligen en inbjudan till något slags jubileum för ett tag sedan, men jag kände mig inte särskilt upplagd och struntade i det.
Efter att ha sett Måns Herngrens och Hannes Holms nya film "Klassfesten" är jag övertygad om att jag gjorde ett riktigt val.

Björn Kjellman som Magnus i "Klassfesten" © Buena Vista International

Magnus är 36 år och lever ett riktigt svenssonliv.
Han bor i en villa tillsammans med sin fru Lollo, dottern Alva och en lydig golden retriever.
Han har en praktisk bil i mellanklassen och jobbar som försäkringssäljare.
På ytan ser allt ut att vara frid och fröjd, men i själva verket har han det ganska tråkigt.
Problemet är bara att han själv inte inser det.
En dag får Magnus ett brev.
Det är några av hans gamla klasskompisar från högstadiet som bjuder in till en återföreningsfest i deras gamla skola.
Först är han inte alls sugen på att gå, men plötsligt ser han sin chans att kanske få återse sin ungdomskärlek Hillevi, som han inte har träffat på tjugo år.
Han går dit, och jag tror inte jag säger för mycket om jag avslöjar att det blir en klassfest som förändrar ett och annat.

Efter filmer som Adam & Eva och Det blir aldrig som man tänkt sig börjar Måns Herngren och Hannes Holm etablera sig inom facket för "tragikomisk relationsfilm för sextiotalister".
Med fingertoppskänsla för detaljer - såväl beträffande scenografi som manus - gör de sig själva till språkrör för en hel generation.
Herngren och Holm är bra på det de gör, men samtidigt finns en liten risk att vi som åskådare snart börjar bli lite mätta på den här typen av relationskomedier. Och även om det än så länge inte är någon fara på taket, så hoppas jag nog ändå personligen att de hittar på något lite annorlunda nästa gång.
Det råder nämligen ingen tvekan om att dessa båda herrar även behärskar andra humorgenrer än just den här.

Inday Bay som Hillevi i "Klassfesten" © Buena Vista International

Rollbesättningen är överlag bra.
Björn Kjellman kan i rollen som Magnus spela precis som han brukar: lite pojkaktigt klantig, snäll men samtidigt rätt feg och velig.
Cecilia Frode (Lollo) är som alltid bra, och bland de halvtragiska gamla klasskamraterna utmärker sig nog Lisa Lindgren allra mest som den nervöst klämkäcka festfixaren Jeanette.
De flesta runt 30+ kan nog relatera till den där känslan av att förväntas vara vuxen men att innerst inne ändå känna sig som ett barn.
Och det är till stor del vad handlingen i Klassfesten går ut på.
Genom effektiva tillbakablickar får vi lära känna filmens karaktärer både som skolungdomar och som vuxna. I de flesta fall är skillnaden högst marginell.
För filmen utspelas till största delen just under själva återföreningsfesten, och här blir alla verkligen som barn på nytt.
De grupperingar som fanns på högstadiet gäller fortfarande; mobboffren är fortfarande utstötta och de tuffa killarna är tuffare än någonsin.
Pinsamheterna avlöser varandra och det hela är egentligen en ganska bedrövlig tillställning.
Men för oss som slipper vara med på kalaset blir det mycket roligt på sina ställen. Humorn har emellertid hela tiden ett ordentligt stänk av den svärta som vi känner igen från Herngrens och Holms tidigare filmer, och igenkänningsaspekten är som sagt inte obetydlig.
Detta gör att man kan fundera lite över hur väl dessa filmer egentligen kommer att stå sig om sisådär 20 år. Är de tillräckligt universella för att efterföljande generationer skall känna igen sig, eller kommer de att gå i graven med oss som är födda under sextio- och sjuttiotalen?
Det återstår att se.

Innehållsförteckning:
Svart humor
Unken nostalgi
Sorgliga typer
Relationsproblem
David Bowies "Heroes"

Svensk premiär: 27 februari 2002

Albin Valsinger : 02-02-20