Jag gillar korstågen, på mitt eget perversa vis.
För mig är de det ultimata förkroppsligandet av den organiserade religionens vansinne.
Vissa korståg var vansinnigare än de andra, som till exempel fjärde korståget mot det kristna Konstantinopel, eller det beryktade barnkorståget då man sägs ha samlat ihop barn och ungdomar, lovat dem ett korståg, tagit pengar för resan och sen sålt dem som slavar.
Men på det hela taget är tanken att man ska åka och dränka någon stad långt borta i oskyldigas blod bara för att man tror att ens gubbe i skyn är mer rätt än någon annans gubbe i skyn så befängd att man inte behöver gradera de olika korstågen nämnvärt.

Hallå, har någon sett en sjörövare och två små knattar med en magisk ring? © Foxfilm

Ridley Scotts senaste mastodontfilmsalster i blåfilter "Kingdom of Heaven" handlar egentligen inte om korstågen.
Det handlar snarare om tiden straxt innan det tredje korståget, det vill säga straxt innan kristenheten tröttnat på att förlora mot de muslimska arméerna och bestämt sig för att börja konsolidera kyrkan med svärd och blod istället för vässade argument.

Kungadömet Jerusalem grundades 1099 då kristna korsfarare från europa intog staden Jerusalem och urskiljningslöst massakrerade dess befolkning. Det ryktas att gatorna förvandlades till decimeterdjupa floder av blod, men det är säkert en överdrift. Känt är dock att det ur korsfararnas synvinkel inte var särskilt intressant om du var man, kvinna, barn eller gammal. Inte heller om du var muslim, jude eller kristen, lebensraum skulle skapas.

Själva kungadömet blev med tiden rätt tolerant och överlevde till och med det korkade andra korståget mot Damaskus (som bara ledde till att korsfararna fick på tafsen). Kristna, muslimer och judar kunde leva i fred i Jerusalem under vad som måste varit den enda perioden i världshistorien detta skett. Kungar kom och gick och Jerusalem bestod i en något ansträngd fred med sina grannar.

Inget gott som inte slutar i blodbad tycks religionshistorien lära oss och under den leprasjuke kung Baldwin den fjärdes regeringstid började den maktgirige Guy av Lusignan tillsammans med sin krigshetsande kumpan Reynald av Chatillon trakassera muslimerna och gravt reta upp den stora muslimske krigsherren Saladin. Vilket ledde till att hela Jerusalems armé utplånades vid slaget vid Hattin och själva kungadömet föll 2 oktober 1187.
Så långt har faktiskt Ridley Scott helt rätt, vilket kan kännas som en extra krydda när man ser filmen.

Men historiskt korrekt är den inte direkt ändå. Orlando Blooms karaktär Balian av Ibelin fanns visserligen men var en av tre bröder och inte alls ende och utomäktenskaplige sonen till baronen av Ibelin. För att inte avslöja allt för mycket om handlingen så kan vi väl säga att det har tagits en hel del rikliga friheter med karaktären.
Nåja, det är väl något som bara historiker bryr sig om egentligen. Dock blir man alltid lite nyfiken när myter visar sig ha ett drag av sanning och det är en utmärkt plats för avstamp in i forskande om korstågen.

Själva filmen "Kingdom of Heaven" är en rätt så småtrevlig bagatell. Två timmar och femton minuter korstågsmatiné. Vi får se lite av livet i det medeltida Jerusalem, bland annat bland imponerande scenbyggen, och vi får lite svärdsfäktande och katapultskjutande på köpet.
Givetvis, som det lätt blir när Ridley Scott är med i svängarna, så är det lite väl mycket filter på kameran, något som säkert är tänkt att förmedla någon sorts känsla i bilderna men som istället bara blir ett lätt mål för den som söker kritisera filmen.

Jag kan tycka att karaktärerna saknar djup. Orlando Blooms Balian är näst intill självgod i sina försök att alltid handla rätt och ridderligt och vad som driver Lusignan och Chatillon över huvud taget annat än möjligen en brinnande längtan efter att dö i krig är sannerligen inte lätt att sia om.
Men det är snyggt, visst är det snyggt. Massiva möten mellan stora arméer, hästar, riddare, spjut och svärd. Katapulter som skjuter eldklot och murar som rasar in. Dessutom har kostymörerna och rekvisitaarbetarna gjort ett oerhört jobb.

Men ändå, ändå känns det som det är något som saknas.
Felet med "Kingdom of Heaven" är att den aldrig tar ut svängarna.
Den handlar inte om personerna, den handlar inte om fältslagen, den handlar inte om religion. Faktum är att filmen på det religiösa planet har lyckats kritiseras både för att den är anti-islamsk och pro-kristen och att den är anti-kristen och pro-islamsk. Vilket kanske bara är ett tecken på att folk tar religion på allt för stort allvar i vissa delar av världen.
Men det är det som är felet. "Kingdom of Heaven" tar aldrig riktigt parti. Den brinner inte för någonting, gigantiska eldklot till trots, och slutar därför mest som en skön riddarmatiné.

Innehållsförteckning:
Snälla muslimer
Elaka korsriddare
Snälla riddare
Fega präster
Orlando Bloom med svärd
Storslagna kulisser
Blåfilter
Vajande vetefält

Svensk premiär: 4 maj 2005