Det finns lite olika sätt att närma sig Quentin Tarantinos senaste alster, det tudelade hämnd- och våldseposet "Kill Bill".
Man kan kritisera eller hylla utefter bildspråk, manus, berättarteknik eller regiinsats. Men så här efter att ha sett bägge delarna känner jag allt mer att en liknelse med Guns 'n' Roses blir på sin plats.

Girlpower deluxe. © Columbia TriStar

Tillåt mig förklara (för er som missade hela åttio- och nittiotalets musikscen och inte har den blekaste aning vem W Axl Rose är). Guns 'n' Roses släppte 1987 skivan "Appetite for destruction". Det tog några år men den blev deras stora genombrott. Framför allt med singeln "Welcome to the Jungle" (som var ledtema till filmen "Dirty Harry: Dödsspelet" om jag inte minns fel).
Guns 'n' Roses aggressiva sleazerock var på något sätt precis vad det sena nittiotalet behövde och från att ha varit lokala Los Angeles-kändisar blev Axl, Slash och de andra megastjärnor.
Så stora så att det faktiskt tog fyra år av turnerande, divalater och konstigheter för nästa skiva att komma ut. "Use your illusion". Fyra år är en evighet i nöjesindustrin. Men likt Greta Garbo hade rosornas försvinnande från scenen bara ökat på mystiken kring dem och suget efter en ny platta.
När "Use your illusion" så väl släpptes var det inte en vanlig fullängdsplatta.
Det var en dubbelplatta. Faktum är att det var två dubbelplattor. Fyra LP-skivor (en forntida sorts CD-skiva inspelad med analoga metoder) med Guns 'n' Roses.
Nu blev visserligen "Use your illusion I & II" enorma framgångar (som sköt bandet långt vidare ut i omloppsbana där de ännu inte har lyckats landa med någon som helst trovärdighet) och det är faktiskt fyra stycken bra LP-skivor (eller två CD-skivor).
Men någonstans, och här kommer min slutpoäng, längst inne bor den gnagande känslan att om lite återhållsamhet och selektivitet hade idkats så hade Guns 'n' Roses presterat en enda extremt fantastisk skiva, helt utan motstycke. Ett album som hade gått till rockhistorien, inte som tidernas mest överblåsta (om än fullt adekvata) skiva utan som världens bästa rockalbum.

Detta för oss åter till Quentin Tarantino som nu är tillbaka efter sex år av cameos i sina polares filmer. Han lanserar sin fjärde film som två separata delar, 107 respektive 137 minuter långa. Och någonstans, långt långt inne har jag den gnagande känslan av att de tillsammans hade kunnat göra ett 150 minuter långt filmhistoriskt monument, istället för två rätt bra filmer.

I den första delen får vi följa huvudpersonen Beatrix Kiddos (Uma Thurman) uppvaknande efter en lång koma och vi får se upptakten till hennes blodiga hämndtripp. Den var en mer renodlad actionfilm, med fokus på slagsmålsscener och svärdsdueller.Del två är mer Tarantino eller som man också, lite elakt, skulle kunna uttrycka det - pratigare.
Vi får mer av bakgrunden, om än kanske inte tillräckligt. Vi får mer insikt i karaktärerna, men lustigt nog så blir de, hur komplexa och intressanta de än blir, aldrig djupare.
Vi får mer slagsmål och vi får mer humor.
Över huvud taget så känns "Kill Bill - Vol.2" som den bättre av de två filmerna, eller åtminstonde mer som man förväntade sig att det skulle vara.

Rent bildspråksmässigt tycker jag att Tarantino lugnat sig lite i "Vol.2". Kampscenenera får mer tillfälle att leva ut och blir inte så hopplöst västerländskt klippta som i den första delen. Detta är ett märkbart plus och gör att koreografin blir tydligare.

Nu verkar jag givetvis väldigt negativ. Det är jag inte, jag tyckte "Kill Bill", bägge delarna, var underbart underhållande och mycket bra filmer. Men jag kan inte komma ifrån, den lite magsura, känslan av att om herr Tarantino inte hade fått så fria händer, om någon hade satt betslet i munnen på honom och sagt "ptro!" så hade filmen kunnat uppfylla sin totala potential.
Precis som "Use your Illusion".

Jag sitter här och försöker lista ut vad jag skall skriva för att få min kritik att framstå som mindre svidande, men kan i ärlighetens namn bara säga en sak.
Jag gillade filmen, som fan. Om du tyckte om "Kill Bill - Vol.1" så kommer du inte att ångra att du gick och såg "Vol.2".
En intressant sak är för övrigt att man gott kan se "Vol.2" utan att ha sett "Vol.1" och ändå ha god behållning av filmen.
Om det talar för filmen, eller för mitt anledningsanförande, låter jag vara osagt. Men se till att pallra dig iväg till biografen så fort du kan.

Innehållsförteckning:
Hårda brudar
Onda karlar
Mytologiska kung-fu-mästare
Tarantinomonolog om stålmannen
Svärd av exceptionell kaliber
Ultravåld
Humor

Svensk premiär: 23 april 2004