Kate & Leopold

Man ska se på film.
Man ska se på film på ett visst sätt, helst som Nils-Petter och Hans.
Gör man det är det här en dålig film.
Kan man avstå, vilket man så klart bör, är det här en himla härlig historia.
Han är greve och gentleman från herrens år 1876, hon - en stressad karriärkvinna i det nyfödda tjugoförsta århundradet.
Det är det här som är film.

Romantik mellan stressad karriärkvinna från 2000-talet och ädel gentleman från 1800-talet. © Miramax

Kates sekreterare Darci skulle hålla med mig, om hon bara kunde slita sig från sin enorma konsumtion av kiosklitteraturens obesjungna juveler. Eller: hon läser mycket skräp.
Men om skräp slängs i ett soprum och någon kommer förbi och hittar en nästan helt oanvänd soffa, är den då verkligen skräp? Jag säger nej.
Det ska James Mangold till för göra en fräsch Ryan-rulle, det är klart, mannen med en av Stallones två bra filmer på sin meritlista ("Copland"), kan göra underverk med stjärnor som (nästan) aldrig riktigt lyckas välja rätt manus i högen med anbud.

Meg Ryan är på ett trivsamt sätt lite vagt medveten om att hon medverkar i en film, men övertygar ändå i rollen som charmig men stressad chef.
Hugh Jackman (den här gången utan metallklor och latexuniform, jämför med "X-men") är lysande som greve Mountbatten och Liev Schreiber funkar även han helt ok som Kates tidsresande ex.
Och handen på hjärtat, vem har inte någon gång känt för att skicka sitt ex till 1300-talet?

Just tidsresandet tar en väl så liten plats i den här filmen.
Men å andra sidan så är det här inte vare sig tidresenärs- eller science fiction-film. Genren kallas romantik, eller möjligtvis melodram.
Vill ni se bra tidsresefilm, så kan jag med fördel rekommendera "Tillbaka till framtiden"-trilogin.
Men åter till saken, d v s Kate. Och Leopold.
Hans satt i TV 4 och hånade hela tanken på att en modern kvinna skulle vilja ha något så förlegat som en gentleman från 1800-talet.
Tja, Hans, du har förstås helt rätt.
Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle vilja träffa någon som behandlade en med en sådan där ömhet och respekt. Det vore ju helt sjukt.

Ett annat sätt att se den här filmen på vore ju att ta den för en saga, en välfilmatiserad kärleksnovell med ett hyggligt manus.
Javisst - det moraliseras och det föregås med gott exempel, det tåras i ögonvrån och visst begår i alla fall jag den snörvlande dödssynden att tänka "tänk om...". Men det ingår ju. Det här är en sån film.
Och ibland är det precis det man vill ha, man vill sträcka sig efter näsduken och dutta i ögonvrån och lite förnumstigt sucka - ja exakt vad man suckar vill jag inte säga.
Det skulle ju förstöra hela överraskningen med hur filmen egenligen slutar.
Eller hur?
Aah-hmm.

Innehållsförteckning:
Meg Ryan
En tidsmaskin
Hugh Jackman
En vit häst
En söt sköterska som heter Gretchen
En takmiddag (med violinist)
Näsdukar (i biosalongen)

Svensk premiär: 5 april 2002

Wilhelm Hedin : 02-04-09