Känd från TV

Jag tänker inte ens låtsas.
Jag köper det rakt av.
Jag tycker att det här är en kalasfilm.
Rolig, smart och lagom tramsig.

Johan Rehborg som Alexander i "Känd från Tv" © SF

Kanske är det bjudchampagnen på förhandsvisningen eller knäsvagheten från att nästan ha nuddat vid nån som är "känd från TV" eller gratisexemplaret av Lindströms senaste bok som förvrider huvudet på mig...jag vet inte.
Jag vet bara att jag gick ut från biosalongen och flinade förnöjt efter att ha sett en film som faktiskt är nåt så ovanligt som en helgjuten svensk komedi.

Vi får stifta bekantskap med Alexander.
En rätt svinig, ytlig och mähäig TV-kändis och talkshowvärd som drar över brudar på löpande band, men aldrig riktigt kan säga nej.
Innerst inne drömmer han om att träffa en speciell tjej som han kan bilda familj med, men istället har han samlat på sig ett gäng krävande dambekanta som han inte vågar göra slut med.
När han träffar sin gamla skolkompis Ralf, som lever ett svennigt liv med fru och två jobbiga ungar i förorten, får han ännu ett problem på halsen.
Ralf har skrivit en bok vars manus dissats hårt av alla förlag och han vill att Alexander skall försöka få den utgiven i sitt namn.
Ralfs tes är nämligen att om man är "känd från TV" så är det lättare.
Mähä-Alexander kan som vanligt inte säga nej och är vips författaren till en bok han inte ens har läst.
Ytlige Alexander hyllas som djupsint och kontroversiell i medierna och kulturkritikerna är lyriska.
Han tycker sig ha hamnat i en svår knipa tills han inser att hans nya jag har en positiv inverkan på hans image bland vissa damer, t ex den seriösa journalisten Åsa. Tyvärr stämmer Ralfs åsikter i boken inte riktigt överrens med Alexanders egna och han behöver ständig support för att klara sin nya roll.

Filmen är en något så ovanligt som en rolig, otroligt träffsäker och samtidigt riktigt relevant samhällskritisk komedi.
Lite av tramsigheten och grabbigheten från Fredrik Lindströms första film "Vuxna människor", som han gjorde tillsammans med Felix Herngren, är borta och det finns lite mer hjärta & kanske hjärna här.
Det är en blandning av lågmäld situationskomik, lite halvironiska klyschor, tramsiga flatskratt och något så ovanligt som allvar.
Just att filmen vågar vara seriös då och då och faktiskt morskt levererar scener som inte avrundas med glättiga ironiblinkningar gör att den lyfter ytterligare.
Kanske skulle den kunna ta ut svängarna ännu mer och inte ens behöva gömma sig i komedikostymen som ibland känns lite för trång. Man önskar att figurerna kunde bli ännu lite mer riktiga människor och inte bara stanna vid skissartade karikatyrer

För visst finns det tillfällen då man våndas över mähä-Alexanders närmast Basil Fawlty-artade intrasslingar i allt mer komplicerade halvsanningar och liksom helst inte vill se mer av det oundvikligt pinsamt plågsamma.
Visst finns det scener där klyschorna verkar vara en förutsägbar bekräftelse av hur vi redan tror att vi vet att det är. Men samtidigt är det lite där charmen sitter, att vi kan nicka igenkännande åt grovt tillyxade och skrattspeglade vardagssituationer.
Så visst finns det svackor i den här filmen, men de är i sanningens namn inte särskilt många…
Johan Rehborg visar att han kan betydligt mer än att skjuta ut hakan och prata Percy Nilegård-nasalt, men filmens stora skådisöverraskning är ändå Kristian Luuk. Han ÄR Ralf.

Jag skrattar högt ibland, ler igenkännande åt mycket, flinar förläget åt en del, får till och med nästan tårar i ögonen vid några tillfällen och får också en tankeställare om min samtid.
Hur mycket mer kan man egentligen begära av en film?
Fredrik Lindström, för övrigt "känd från Tv", kommer att bli känd som fan.
Jag hoppas han skrev manuset själv.

Innehållsförteckning:
100% gott och blandat, inklusive sött & salt
Grymt bra filmmusik

Svensk premiär: 21 september 2001

Mia Gustavsson : 01-09-13