K-19: The Widowmaker

Kvinnliga regissörer är det ont om i Hollywood, minst sagt.
Ironiskt nog har en av dem, Kathryn Bigelow, åstadkommit bland annat "Strange Days" som är en av mina absoluta favoritfilmer.
Därför sitter jag och förväntar mig något extra när Bigelow åter suttit i registolen.

Kapten Mikhail Polenin (Liam Neeson) och kapten Alexei Vostrikov (Harrison Ford) i "K-19: The Widowmaker" © Buena Vista International

I dagarna har två nya filmer av henne premiär: "Vikten av vatten" och "K19-The Widowmaker".
Båda filmerna recenseras förstås av oss här på Bulldozer och på min lott har u-båtsdramat "K19-The Widowmaker" hamnat.
Man kan nästan säga att u-båtsfilmerna har blivit en genre för sig och titlarna genom åren har varit många.
Hollywood har gett oss bland annat "Jakten på röd oktober" och "Rött hav", men ohotad på tronen sitter Wolfgang Petersens tyska "U-båten/Das boot". En film jag rekommenderar alla att se, även om ni som jag har viss cellskräck.

Varför är då en u-båtsfilm så tacksam och intressant att göra?
Jo, mycket beror på det slutna rum man befinner sig i och förutom ständig livsfara också de spänningar och konflikter som uppstår framför allt mellan ubåtskaptenen och hans sekond som i "Rött hav" till exempel.
Även "K19" har sin beskärda del av bråk och trassel mellan u-båtens boss och närmast underlydande. I denna film är Harrison Ford nummer ett och Liam Neeson nummer två i befälsordning.

Filmens handling går i korta drag ut på att vi år 1961 får följa "K19", en sovjetisk toppmodern atomubåt, på sin jungfrufärd. Under Nordpolens is bland annat.
U-båtens uppdrag är att provskjuta en missil, vilket till går bra, men något senare uppstår ett fel i atomreaktorn som driver u-båten.
Detta innebär att u-båtens besättning hamnar i livsfara när radioaktivitet läcker ut. Dessutom kommer en framtida härdsmälta att innebära en smäll värre än Hiroshima, vilket då bland annat skulle få till följd att inte bara "K19", utan också en amerikansk kryssare i närheten skulle bli till småsmulor.
Filmen sägs vara baserad på verkliga händelser, vilket förstås är djupt oroande minst sagt.

Den här filmen är del i den återvinningsvåg där det som redan gjorts görs igen fast med större resurser.
En TV-film med nästan många snarlika drag, "Hostile waters" gjordes 1997 med Rutger Hauer i rollen som ryske kapten.
Båda filmerna är lika bra, anser jag, och det betyder ett godkänt och tillräckligt underhållande dagsverke för att man ska och se någon eller båda av filmerna.

För att vara konsekvent i min syn på filmer och trovärdighet, dras betyget ner av det amerikanska språk med rysk brytning som talas på den sovjetiska u-båten. När man dessutom ofta hör sovjetiskt sorl i bakgrunden och standardfrasen "Davai, davai", samt allt "kamrat" hit och "kamrat" dit gör att jag tycker att det blir fånigt på amerikanska.

Kathryn Bigelow då? Hon har gjort en ordinär u-båtsfilm och thriller, men jag förväntar mig mer av henne med tanke på hur svängarna togs ut i det högintressant manuset till "Strange Days". Den här filmen är en dag på jobbet för vilken thrillerregissör som helst och jag hade önskat att hon visat mer än så.