"John Q" är så där riktigt tårdrypande från första bildrutan till sista att man förmodligen skulle ha kunnat fnissa åt det om man inte varit en så duktigt inskolad filmkonsument. En som triggar på alla rätta signaler.
Regissören Nick Cassavetes trycker på alla knappar han kommer åt.
Samtidigt. Hårt. Hela tiden.
Han fläskar på ordentligt. Kramar ur varje scen till det yttersta.
Dompterar publiken med stenhård hand.
Det spelar ingen roll att man vet att han vill få en att gråta och att man inte har lust att gråta och att man blir förbannad för att han tar till alla dessa knep för att man skall gråta.
Lik förbannat sitter man där och blinkar frenetiskt och tänker att det var då själva fan om man skulle vara en sån lättlurad idiot.

Det är slowmotion, det är motljus, det är stråkar. Det är ett döende barn.
Det är "I love you daddy" och "I love you my son".
Det är kampen mot klockan. Det är orättvisa, cynism, svek och hopplöshet.
Den svages kamp mot ett omänskligt samhälle.
Den gode snuten som vill hjälpa, men körs över av den onde snuten som vill använda våld. Det är de onda och de goda. Hollywood-stiliserade till perfektion.
Det är folkets jubel och "You're my hero".

Det enda instrument Cassavetes inte spelar ett tårdrypande solo på är patriotismen.
Tvärtom är den mycket kritisk till det amerikanska sjukförsäkringssystemet.
Om man hade kunnat få en paus från de konstanta retningarna av tårkanalerna hade man kanske hunnit fundera lite på budskapet.
Tyvärr blir filmen för sentimentalt för att man riktigt skall kunna ta till sig den underliggande kritiken mot ett samhälle där pengar styr precis allt.
Till och med vem som skall få leva och vem som lämnas att dö.

Filmen är i mitt tycke oerhört plågsam att se.
Jag känner mig nästan känslomässigt våldtagen ibland.
En film som får en att känna ilska över att man "luras" att bli berörd är ju ingen särskilt äkta film.
Vreden man känner när man ser den borde vara för reaktionen på den orättvisa verkliga människorna i det verkliga livet upplever, de som de fiktiva filmpersonerna företräder och föreställer.

Ändå måste jag ge en eloge till Cassavetes.
Han har ju gjort ett perfekt hantverk.
Han har gjort en fet Hollywood-snyftare översvämmad med ett pärlband av väl stiliserade klyschor utförda av respekterade skådisar.
Denzel Washington är perfekt i rollen som den desperate, gode, självuppoffrande John Q. Den hjärtsjuke sonen, spelad av Daniel E. Smith, är precis så tuff, charmig och söt som en 9-åring skall vara i en amerikansk film.
Frugan Denise (Kimberly Elise) är söt, skör, förtvivlad, arg och lojal i precis rätt stunder. Woods, Liotta och Duvall är proffs och piffar till sina karaktärer precis så där mycket som krävs för att de inte skall bli direkt parodiska.

Jag vet inte, men vill du verkligen må så här dåligt på artificiell väg kan du väl bara dricka ett par flaskor rödtjut och meditera över en Hötorgstavla föreställande "det gråtande barnet".

Innehållsförteckning:
Tårar
Orättvisor
Kapitalism
Cynism
Plågsamma klyschor
Manipulerade känslor
Samhällskritik (drunknad)

Mia Gustavsson : 02-10-10