Lilla Jönssonligan
på kollo
Om jag ska vara riktigt ärlig, så blir det svårt
för mig att på rak arm räkna upp alla filmer som gjorts
med Jönssonligan.
När väl Jönssonligan som vuxna blivit aningens urvattnat,
så vände man sig till de små bovarnas uppväxt
på femtiotalet. Det som överraskade mest i sammanhanget
var att det fanns mer att hämta ur jönsarnas filmvärld.
 |
Den lilla, lilla Jönssonligan.
Sickan (Conrad Cronheim), Vanheden (Buster Söderström)
och Harry (Anton Pettersson).
© SF Foto: Susanne Sandström |
"Lilla Jönssonligan och cornflakeskuppen"
var till exempel en riktigt trevlig och charmig film. När nu
"Lilla Jönssonligan på kollo" ska ha
premiär, så är det åter dags att se om deras
härjningar håller i ytterligare en film?
Efter att som vanligt åkt fast efter ett misslyckat bus skickas
de tre fröna till ett sommarkollo för vanartiga barn som
det kallades förr. Detta innebär att Sickan (Conrad
Cronheim) får fundera över sina planer på Gotland
inne i lägret "Vindpinan" vars ägare Wall-Enberg
använder lägret som täckmantel för sina skumraskaffärer.
Med hjälp av Vanheden (Buster Söderström)
och Dynamit-Harry (Anton Petterson) så tänker
Sickan och de andra både dra Wall-Enberg vid näsan och
rymma från kollot. Varför rymma från en Gotlandssommar,
tänker man kanske? Med tanke på att "Vindpinan"
mer liknar fångläger än sommarkollo så är
rymningsplanerna förståeliga.
Det är egentligen inget fel på idén till "Lilla
Jönssonligan på kollo" som borde hålla för
en film. Nog borde detta kunnat bli riktigt kul om man bara ser
till handlingsbeskrivningen? Som ni anat blir filmen inte speciellt
rolig.
"Lilla Jönssonligan på kollo" känns temposlö
och utdraget händelselös.
Agerandet är stelt och känns ibland rutinmässigt
och oengagerat, speciellt de vuxna insatserna i filmen. Det kan
helt enkelt bero på att det inte finns roliga repliker åt
någon av dem. Filmen påminner mer om skolpjäser
jag varit med i än en högklassig filmproduktion. Den lockar
till några småleenden på bioåskådarens
läppar, men inte så mycket mer. Barnen som såg
pressvisningen kanske gillade filmen mer än mig då skratt
och fniss fyllde salongen lite då och då i alla fall.
Tänka sig att samma regissör, Christjan Wegner,
gjort filmen om cornflakeskuppen också. En av de två
filmerna som står nämnda i texten känner jag inget
behov att se igen och vilken det är torde stå rätt
klart för den som läst ända hit.
Innehållsförteckning:
Doris (Maja Dosthe) som spion
Godisregn
Kratta i pannan
Danska Olsengänget är förebilder
Svensk premiär: 23 januari 2004
Jörgen
Krusell : 04-01-23
|