Jordgubbar med riktig mjölk

Hur gärna hade man inte önskat en riktigt bra svensk film så här lagom till jul?
En ny "Änglagård" med svensk sommargrönska i kombination med humoristiskt tecknade karaktärer?
Jag är ledsen, men denna "härligt varma" rulle som utlovats som "julens svenska sommarfilm" är inget av det där.
Den är tvärtom plågsamt, trots (eller på grund av?) att bröderna Ersgård tillbringat de senaste 12 åren i Hollywood (de emigrerade 1988 efter att ha gjort filmen "Besökarna").

Janne "Loffe" Carlsson som Rolf i "Jordgubbar med riktig mjölk" © Sonet

Programledaren Rolf (Janne "Loffe" Carlsson) som ägnat hela livet åt sitt SVT-program "På väg" (ett slags korsning mellan "Landet runt" och "Gokväll", fast taffligare) och försakat allt annat för sin "karriär" drabbas av ålderskrämpor och sentimentala familjekänslor.
Hans fotograf sen åtta år, Ludvig (Patrik Ersgård), får erbjudande om att gå vidare i karriären genom att bli medproducent till det nya, mer ungdomliga "På väg" där en yngre förmåga skall ersätta Rolf.
De två parallella trådarna är Ludvigs ångest över att svika sin kamrat och Rolfs sent uppvaknade intresse för nåt annat än sitt jobb.

Det är en historia som mycket väl hade kunnat bli intressant och engagerande om den berättats på något annat sätt.
Problemet är att regissören Joakim Ersgård inte litar på att hans skådespelare skall kunna förmedla sina karaktärers fina relation, vänskap och hur roligt de har det tillsammans.
Istället måste det sägas (upprepade) gånger i inledningen så att publiken verkligen förstår vad det är de sen ser i alla dessa oräkneliga, långtradiga nonsensscener där Rolf och Ludvig sitter i en bil och småpratar.
Kanske är det behövligt, för ytterst lite av den "värme", "vänskap" och "far-son"-relation som i ord påstås finnas mellan dessa två syns i deras agerande. Visst äter de sill-lunch och spelar Jeopardy-TP tillsammans och visst skojknuffar Ludvig på Rolf så att han nästan trillar i vattnet.
Men det finns inget äkta eller djupt i den relation som uppmålas, så tittaren kan inte heller bli upprör för det svek som sedan kommer att hota denna relation.
Joakim Ersgård har därför kompletterat med en oelegant och krystad berättar-form som i ännu högre grad sänker filmen.

Ludvig sitter vid Rolfs sjukhussäng och "tänker" och medan hans oerhört taffligt skrivna berättarpartier övergår i scener som han minns genom minst lika oeleganta övergångar (ex. Ludvig står vid kaffeautomaten på sjukhuset och tänker nåt djupsinnigt i stil med "Rolf och jag har ju alltid haft så mycket roligt ihop" och sedan klipps det till en scen där Rolf säger "ja nu vore det gott med en kopp kaffe").

Replikerna är smärtsamt yxiga.
Onaturliga, krystade och trögt flytande som sirap.
Som en pilsnerfilm som transformerats till 2000-talet och förklätts till ett relationsdrama.
Patrik Ersgårds skådespelarinsatser lämnar också en del övrigt att önska, trots att han är ett slags svensk Nicholas Cage-lookalike stannar likheten tyvärr vid det yttre. Den amerikanske skådis han lånat sitt minspel och sina manér ifrån verkar mer vara Jim Carrey. Med amatörteater-uttryck visar han hur arg, ledsen och bekymrad han är på ett sätt som tyvärr får filmens enda potentiellt gripande scen att bli komisk.

Janne "Loffe" Carlsson spelar en mysigt godmodig & godtrogen föredetting.
Jag skall inte påstå att han inte behövde spela sin roll, för det vore elakt, men han är den vanlige "Loffe"-figuren och klarar sig genom det bättre än Ersgård.

Den biten som skulle vara mediekritik om hur public service blir kommersiellt, hur äldre tittargruppers intressen ignoreras och hur okänsligt en trotjänare behandlas när en yngre förmåga skall plockas in, faller också platt.
Tyvärr. För det är här filmen skulle ha kunnat hämta upp sig.
Istället för att löpa linan ut väljer man några sketch-artade scener med en elak chef (Per Morberg typecastas i vanlig ordning som skurkaktig buffel) som tycker att saker skall vara "ungdomliga" och anser att de blir det när kameramannen håller kameran lite snett.

Jag behöver väl inte säga att det sentimentala och påklistrade feelgood-slutet är det enda som bär tydliga spår av tiden som Ersgård-bröderna tillbringat i Hollywood.
Om det inte framgår så menas det inte som en komplimang.

Innehållsförteckning:
EN spännande scen.
(Karaktären Ludvig tar under ett möte med sin chef och sträcker sig över bordet för att ta en av de oelegant produktplacerade flaskorna med drycken Snapple. Han öppnar den och dricker.
Den plötsliga spänningen i den annars smärtsamt långtråkiga och oengagerande filmen består i att alla i salongen troligen vet att Snapple smakar skit. Man hoppas att en av alla dessa oräkneliga omotiverad scener äntligen skall få en förlösning genom att Ludvig skall spy eller spotta ut den illasmakande drycken. Men det gör han inte och dessa fem sekunders engagemang och intresse släcks igen.)

Svensk premiär: 21 december 2001

Mia Gustavsson : 01-12-18