Iskallt mord
(Murder by numbers)

Sommarsverige visade upp sig från sin regnigaste sida.
Alltså var det perfekt filmväder när jag såg denna rulle.
Dessvärre gjorde färden dit att jag blev ganska så blöt.
Trots regnställ blev mina fötter dygnsura och iskalla.
Dessutom läckte vatten in i min ryggsäck varvid en del viktiga papper såg ut som de var på väg att drunkna.
Min tanke när jag till slut barfota satte mig ner i biostolen var att det förstås skulle vara en usel film som redaktörn skickat mig på.

Sandra Bullock och Ben Chaplin i "Iskallt mord" © 2002 Castle Rock Entertainment

Så var inte fallet utan jag fann denna thriller vara riktigt engagerande och bra.
Alla som känner mig tar väl detta med en nypa salt eftersom Sandra Bullock hade huvudrollen.
Första gången jag såg henne var i "Speed" och jag har varit en psykopatisk "stalker" ända sedan dess.
Skämt åsido, så är hon väldigt vacker men jag envisas med att mer än Sandra Bullock är bra med "Iskallt mord".
Filmen handlar om hur kommissarie Cassie Mayweather (Sandra Bullock) jagar två män, unga highschoolkillar egentligen, som tycks ha begått det perfekta brottet.
I det här fallet är det perfekta brottet mordet på en kvinna där de två gärningsmännen lagt ut massor med falska ledtrådar som skall leda polisen i riktning bort från de två. Anledningen till att de begått detta brott är mest för att bevisa för sig själva hur lätt det är att slippa undan genom att vara intelligenta och beräknande samt känna till hur en mordutredning går till.

Regissören Barbet Shroeder har tidigare åstadkommit bland annat "Ensam ung kvinna söker" och "Sista utvägen" där jag tycker att framför allt den förstnämnda var riktigt bra.
"Iskallt mord" är också den en tät thriller, men som också innehåller en del absurda inslag och mörk humor.
Skådespeleriet är utmärkt, även om det blir väl stereotypt ibland när det gäller nörden och coolingen som slår sig samman för att begå mord.
Känns som om man sett detta förut...
Det samma gäller Bullocks kommissarie som förstås också har ett förflutet som spelar in och påminner om det som händer under filmens gång.
Fast inget av detta stör mig tillräckligt utan jag sitter och engagerar mig i filmen och vad som händer på duken.
För mig känns det som att jag verkligen vill se filmen och hur det slutar.

Ett litet minus dock för slutet som känns som en onödig slutuppgörelse i en exotisk och udda miljö.
En annan undran jag har är pressmeddelandet som säger att filmen är från elva år. Det är väl så att dagens elvaåringar tål mer än blödiga 30-åringar som mig.
Ibland var filmen riktigt obehaglig att se på och det utan att blodet stänker.
Det var mer det som inte visades som skrämde.
Fantasin slår oftast en massa splattereffekter i bild.
Hur som helst, Barbet Shroeder behärskar helt thrillergenren och dess konventioner och för mig var detta ett alldeles utmärkt sätt att tillbringa två regniga sommartimmar på.
För er som vill se filmen så undvik att se klåparreklamtrailern på TV eftersom den avslöjar alldeles för mycket.

Jag gillar Sandra Bullock. Jag gillar skådespeleriet. Jag gillar kamerans rörelser. Jag gillade filmen.
Förresten, har jag sagt att jag gillar Sandra Bullock?

Innehållsförteckning:
Iron Maidens "Number of the beast" i en bilstereo
Husbåtsbostad
Sandra Bullocks ögon och leende
Städare som langar knark
Kalifornien utan Baywatch-stämning

Svensk premiär: 26 juli 2002

Jörgen Krüsell : 02-07-23