Minns ni rubriken som kom i samband med "Matrix: Re-loaded"? "Matrix-stjärnans sexchock" eller något liknande.
Om man läste artikeln så visade det sig att Matrix-stjärnan var Monica Bellucci och att sexchocken var en grov våldtäktscen.
Ännu en triumf för rubriksättarnas goda smak med andra ord. Våldtäkten, som av en svensk filmimportör beskrivs som "ett skolexempel på en film som den svenska censuren direkt skulle förbjuda", är en av de centrala scenerna i Gaspar Noés "Irrèversible".

Vincent Cassel i Irrèversible, och intet mer finns att säga om denna scen. © Scanbox

Det är lika bra att jag säger det på en gång. Om inte din idé om en lyckad biokväll inkluderar en nära nio minuter lång scen där en kvinna först våldtas analt och sedan misshandlas svårt med sparkar och slag samt de där oskönt äckliga dunkarna av skallen i betonggolvet så är risken att du inte kommer att tycka om den här franska provokationen.
Om du tycker det låter smarrigt, och kanske även lockas av den utdragna scenen där en man krossar en annan mans skalle med en brandsläckare, så är det en psykundersökning du skall gå på och inte en biograf.

Gaspar Noé vill chocka oss ur vår trygga borgerliga medelklasstillvaro, så mycket förstår jag. Han vill visa att det besinningslösa våldet finns inom oss alla och ingen går trygg från den ofattbara grymmhet som ständigt lurar på oss bara vi väljer att gå hemifrån vid fel tillfälle.
Allt mycket lovvärda initiativ, om de inte var så jävla uttjatade och presenterade på ett så in i helvete spekulativt sätt.

Filmen är dessutom upplagd som en sämre berättad "Memento".
Vi börjar med eftertexterna, åker sjösjukt och experimentellt runt med kameran i någon minut, sedan följer förvirrad kameraåkning och svaj inne i ett rum där två personer pratar strunt, efter ytterligare lite åkningar ute på bakgården visar kameran förvirrade brottstycken där en person förs ut från en dörr på bår och en annan leds bort till en polisbil.
Bilden tonar i svart och plötsligt befinner vi oss i biobesökarhelvetet.
Bilden svajar som om kameramannen led av någon exotisk musklesjukdom, det är mörkt som i en kolgruvearbetares underkläder och över allt ligger ett pulserande brus.
Någon, som skulle kunna identifieras som Vincent Cassel om man bara fick fästa blicken, springer omkring på en bögklubb och skriker och letar efter en person vid namn Tenia. Kameran svajar, ljudet pulserar och alla pratar i munnen på varandra. Jag har aldrig upplevt en sån kompakt ångest vid ett biobesök.
Inte den där "jag-vill-gå-hem"-ångesten som jag fick av "American Pie III", utan ett sjösjukt panikutbrott som paralyserade mig totalt.
Sen kommer scenen där en person får skallen mosad av upprepade slag med brandsläckaren, att jag inte bara gick där och då måste ha varit botgöring för tidigare salongsflykter.

Efterhand spelas berättelsen upp och saker och ting får sin förklaring. Kameran stabiliserar sig mer och mer ju längre bak i filmen vi kommer för att vara obarmhärtigt fast och precis i den scen där jag som mest önskar att den hade roterat runt sin egen axel, nio minuter av Monica Bellucci blir sodomerad och misshandlad i en skitig gångtunnel.
Denna scen är problematisk. Inte bara för att hela filmen och all diskussion och analys omkring den tvingas in på just denna scen, utan även för att den blir filmens naturliga klimax. På grund av den omvända kronologin har vi tidigare inte riktigt förstått vad som lett upp till det vansinne vi bevittnat, men plötsligt förlöses vi och bakgrunden blir uppenbar.
Dessvärre fortsätter filmen i ytterligare fyrtiofem minuter, helt i onödan, och vi får bevittna ett (då ordningen är omvänd) allt mer normalt och idylliskt liv mellan Alex (Monica Bellucci) och Marcus (Vincent Cassel).
Jag ville bara att filmen skulle ta slut så jag fick gå hem och ta livet av mig och utplåna känslan denna film givit mig, men icke.

Innehållsförteckning:
Förvirrande klipp
Obehagligt soundtrack
Obehagligt våld
Obehaglig våldtäkt
Dålig disposition
Inget värt priset av en biobiljett

Svensk premiär: 10 oktober 2003