Iris

Jag får väl erkänna att inte vet mycket om Iris Murdoch.
Jag har aldrig läst någon av hennes böcker, trots att hon är en av Storbritanniens mest erkända författare.
Fast det hindrar mig inte att bli gripen av hennes filmiska biografi Iris, där hon som ung spelas av Kate Winslet och som äldre av Judi Dench.

I rollen som den åldrade Iris ser vi Judi Dench och den unga Iris spelas av Kate Winslet. © Miramax

Men filmen handlar, trots sitt namn inte så mycket om Iris som person, som om hennes förhållande till läraren och kritikern John Bayley (Jim Broadbent).
Vid 70 års ålder drabbas hon av Alzheimer sjukdom, och John blir den som får ta hand om henne.
I början av deras förhållande var det hon som tog initativ och styrde.
Filmen är fint uppbyggd av klipp mellan Iris som ung, livfull och flörtig kvinna, blandat med hennes gradvisa kollaps under sjukdomen. Men det är Judi Dench som glänser mest, och hennes prestation är så fullständigt trovärdig och under huden att det stundtals blir fruktansvärt att betrakta. Winslet som annars brukar kunna rädda de mest tradiga filmer, får finna sig i att spela andra fiol.

Lite trist är det att Murdochs bisexualitet tonats ner.
Det känns underligt, för annars är det en frispråkig biografisk film, som inte väjer för att visa upp karaktärernas mindre positiva sidor.
Det är skönt eftersom de blir så mycket mer levande, än vad som hade varit fallet om skildringen varit mer tillrättalagd.
Ändå känns det som att det är något som saknas.
Kanske är det att Winslets delar får ta upp för stor del av filmen. Sjukdomsförloppet skildras lite för episodiskt. Som åskådare känner man sig aningen bestulen, på vad som kunde ha varit en verkligt kraftfull skildring av ett fall från genialitet till tomhet.

Det är ingen slump att de två skådespelerskorna blivit oscarnominerade.
Juryn tycker uppenbart om porträtt av psykiskt sjuka och handikappade.
Judi Dench verkar närmast abonnera på nomineringarna nuförtiden.
Men det är också en klassiskt episk film, med stora känslor som spänner över en lång tidsperiod.
Fast dess knappt en och en halv timmes långa speltid, är väldigt kort i genren. Den skulle ha hållit för att vara betydligt längre.
Kanske den då hade verkligen kunnat ge Iris Murdochs liv rättvisa.

Innehållsförteckning:
Alzheimers
Författarbiografi
Oscarnominerad
Tårdrypande

Svensk premiär: 27 mars 2002

Martin Johansson : 02-03-25