Ikingut

När en främmande liten pojke flyter iland på ett isflak är misstänksamheten hos byborna stor.
Var kommer han ifrån och vem är han, eller kanske framför allt: VAD är han? Många misstänker att pojken i själva verket är ett farligt väsen som kommit för att bringa olycka över det lilla samhället, men andra försvarar honom.

Hans Tittus Nakinge som eskimĺpojken Ikingut i filmen "Ikingut" © Folkets bio

Den isländska filmen "Ikingut" är en tänkvärd och spännande historia för den lite yngre publiken.

När vi första gången får se ansiktet på den ilandflutna nykomlingen inser vi genast att det är en liten eskimåpojke som råkat hamna på irrvägar.
Men eftersom filmen utspelar sig för flera hundra år sedan är både vidskepligheten utbredd och kunskapen om andra länder liten, vilket hos byborna resulterar i en reserverad och så småningom även fientlig attityd gentemot den lilla gästen.

Ikingut, som pojken kallas, får bo hos byns präst och dennes familj.
Han blir vän med prästens son Boas, och eftersom Ikingut visar sig vara duktig på att fiska blir han även en tillgång då det är ont om mat.
Efter fruktlösa försök att "skrubba honom ren" (han är ju så mycket mörkare i skinnet än alla andra) lär man sig acceptera hans egenheter och börjar behandla honom som en i familjen. Men andra invånare i byn är rädda för Ikingut och vill få bort honom. Prästen utsätts för påtryckningar och efterhand blir det allt svårare att trotsa omgivningens krav.

Filmen står hela tiden på barnens sida gentemot en till stor del oförstående och inskränkt vuxenvärld. Den behandlar ämnen som främlingsfientlighet, rädsla för det okända och maktmissbruk, men lyckas ändå bibehålla en värme i berättandet så att det inte blir alltför obehagligt.
För en vuxen kan historien ibland kännas i en aning enkel och på gränsen till övertydlig, men för den tilltänkta målgruppen - gissningsvis någonstans runt låg- eller mellanstadieåldern - är den säkerligen alldeles utmärkt.

"Ikingut" är en välgjord och underhållande familjefilm med fantastiska scenerier, effektfull stämning och ett viktigt budskap, som kan leda till lärorika diskussioner även hemma. Och den skulle förmodligen passa alldeles förträffligt som skolbiofilm.