Identity

Mördarjakt i filmen "Identity" © Foto:Suzanne Tenner, Columbia TriStar

Handlingen utspelar sig främst kring ett motell någonstans i Nevada där tio för varandra främmande människor söker skydd mot en storm.
Det är en salig blandning där vi finner flera schablonartade stereotyper; den ursnygge samt rättrådige bimbon, den skumme otrevlige motellägaren, den mesige pappan, den tystlåtne lille grabben, den bräckliga lipande bruden. Med flera.
Hjälten har vi också, gestaltad av John Cusack, i form av en före detta polis.
Sällskapets bad guy är lite svårare att urskilja, även då Ray Liotta dyker upp som polis. I sällskap har han en seriemördare som han transporterar.
Seriemördaren är ju given, men även Ray väcker misstankar.
Nåväl. På sant 80-talsslashermanér börjar nu de tio en efter en trilla av pinn, mördade på diverse vis á la "Tio små negerpojkar", och misstankarna om vem som kan vara mördaren riktas åt alla håll i lägret.

Regissören James Mangold, som tidigare bland annat gjort "Copland" och "Girl, Interrupted", blandar här genrer ganska friskt, vilket förstås får sin förklaring sent om sider.
På ett ganska tidigt stadium får man ledtrådar om vad det hela handlar om, och även titeln skvallrar en smula. Dock inte tillräckligt för att förstöra filmens vändning. Spänning, några hoppa-ur-stolen-moment, ett något mer allvarlig tema än vad man först tror samt ett slugt manus av Michael Cooney är vad "Identity" bjuder på.

Så till det där med manusfilm. Manus är förstås en av hörnstenarna när det gäller film, även om man ibland kan tvivla.
Vissa filmer har sin behållning i själva storyn, andra kanske i fotot medan somliga genom skådespelarnas blotta agerande. Samtliga har de förstås ett manus, vilken genre vi än pratar om. Jag skulle vilja påstå att det finns en genre där manus helt dominerar behållningen, nämligen manusgenren.

Vi har då "Usual Suspects" som exempel, "Sixth Sense" som ett annat och praktexemplet från i år, "The Life of David Gale".
"Mulholland Drive" vågar jag knappt nämna.
Genren går ut på att förleda tittaren, bjuda på bekväma villospår och bygga upp illusioner för att mot slutet genom en, eller gärna flera, halsbrytande vändningar rasera hela den trygga föreställningen för att malligt bjuda på den smarta sanningen.
Inte sällan uppstår sedan diskussion bland betraktarna om vem som först listade ut trixigheterna, och inte så sällan hävdar surmagade kritiker hur de redan under förtexterna förstått hur det hela ligger till. Jag måste nog erkänna att jag ganska sällan listar ut i förväg hur det ligger till, och tycker nog att man för att kunna genomskåda dylika makalöst osannolika händelseförlopp minst måste vara kusin med manusförfattaren.
Jag är rätt svag för manusgenren, dels på grund av spänningen och dels för att den föranleder att tänka igenom hela filmen i efterhand. Tänk "Memento". Manusgenrens stora minus är förstås det låga återanvändningsvärdet, något som möjligen den med minne som en guldfisk skulle invända mot.

Innehållsförteckning:
Stereotypa karaktärer i sann 80-talsslasher-anda
Whodunit-feeling
Flicka-går-ut-själv-i-mörka-regniga-mördarnatten-moment
Hopp-i-stol-moment (se flicka-går-ut-själv osv)
En präktig så kallad twist
Dödsstraffinlägg light