Sofie har fått lite för mycket fulsaft och blir ett lätt offer för det tuffa killgängets spratt. © Sandrews, Foto: Joakim Strömholm

Tuffa Sofie (Amanda Renberg), tysta Emma (Linn Persson) och präktiga Amanda (Ellen Fjaestad) skall börja högstadiet efter sommarlovet.
Sofie vill väldigt gärna lära känna några av de hippa killarna i 9:an, men har ett stort pinsamhetshandikapp i att hennes pappa (Björn Kjellman) är lärare på skolan. Ett annat handikapp är att hon i början på terminen super sig för full på en fest där de coola killarna också är, blir fotograferad i pinsamma poser när hon är däckad och att bilderna på henne sen sprids på hela skolan.

Så det börjar alltså inte så bra för Sofie som får ett hor-rykte fast hon inte ens förstår likheten mellan ketchupflasktömmande och runkteknik (en av filmens komiska höjdpunkter berör praktiserandet av denna teknik).
Den spännande högstadietillvaron blir allt mer en mardröm för Sofie. Emma och Amanda tar avstånd från henne för att inte själva få dåligt rykte, killen hon är intresserad av visar sig vara skolans svin och skolarbetet blir lidande, vilket förstås hennes pappa får reda på.

Även om jag tycker att det är ett stort plus att försöka göra en svensk film om tonåringar där man faktiskt inte gör allt så där oskyldigt och trevligt, så är den här filmen långt ifrån realistisk. Karaktärerna är för enkelspåriga (tuffa killen, elaka bitchen, mobbade tjejen, svekfulla kompisen osv) och det blir oftast för grunt för att förmedla den ganska hårda och tuffa tonårsvärlden på en högstadieskola.
Det är svårt att ta filmen riktigt på allvar ens när Sofie mår som sämst, även om Amanda Renberg inte alls gör en dålig insats i sin rollprestation utan lyckas skildra en 13-årings hela spektrum av barnslighet, tuffhet och sårbarhet.
Men lösningarna är liksom lite för enkla och uppenbara.

Det finns en hel del saker som känns igen från skoltiden i den här filmen, även om den som sagt i vanlig svensk filmanda inte riktigt vågar ta ut svängarna. Kanske vill man ge ungdomspubliken ett fåfångt hopp om att "allt ordnar sig" oavsett vad. Verklighetens Sofie hade nog börjat röka braj och knulla runt eftersom hennes rykte ändå var förstört, men filmens Sofie lyckas i uppbyggelig anda vända regn till solsken med hjälp av lite jävlar anamma.

Ändå får man ett vagt hugg av tonårsangst, när skoltidens värsta ingredienser målas upp på bioduken.
Det tuffa killgängets ostörda terrorvälde i skolkorridoren, vuxenvärlden som inte alls fattar vad som pågår (klassisk scen när Sofies kvinnliga lärare försöker förklara att en kille som tafsar en tjej mellan benen egentligen bara vill ge henne en komplimang för att hon är söt), första fyllan, första hånglet och tonårstjejers grymma kompisdissande.

Fabik lyckas fånga vissa av de sakerna vädligt bra, medan annat bara som vanligt blir ur ett slags ytligt vuxenhetsperspektiv. Jag hade gärna sett mer av karaktärsutveckling hos exempelvis Emma som är den mulliga, blyga tredje hjulet-kompisen som mår dåligt och skär sig. Eller hos den präktiga och hårt hållna Amanda som sviker sin kompis för att inte själv få dåligt rykte.
Det är oftast i scenerna där det inte "händer" så mycket som Fabik lyckas förmedla mest hur det är att vara tonåring. Som i fniss- och högläsningsorgien på tonårsrummet, Sebbes (Filip Berg) tafatta försök att närma sig Sofie och trotsa killkompisgängets oskrivna regler, bitchflickans elakheter och pappans synpunkter på Sofies klädsel.

Fabik tycker säkert att hon tar ut svängarna duktigt, men dagens 13-åringar är betydligt tuffare än så och lever i en betydligt tuffare värld.
Synd att filmen blir ett slags mer föräldrarvänlig och mindre träffande "Fucking Åmål".
Jag tycker inte att filmen är dålig alls, men jag rekommenderar att man ser amerikanska "Thirteen" istället (eller som komplement). Det är en film på samma tema som får det att bränna till ordentligt, där "Hip, hip Hora!" förblir ljummen som barskåpsskvättar i en PET-flaska.

Innehållsförteckning:
Häxblandning
Kärleksromanporr
FF-fester
Runkteknik
Timbuktu
Matsalsslagsmål
Mespappa

Svensk premiär: 30 januari 2004