Hjärtan i Atlantis
(Hearts in Atlantis)

Barndomen, den där lyckliga magiska tiden på femtiotalet då man hade trogna kamrater och träffade sin första, största, kärlek.
Då mystiska agenter med övernaturliga krafter jagade den snälle farbrorn på våningen ovanför.
När allt var oskyldigt, men samtidigt skrämmande och mystiskt.
Barndomen, den märkliga tid då man blev vuxen.

Anthony Hopkins och i Anton Yelchin i "Hjärtan i Atalantis" © Warner Bros

En sådan inledning kan bara signalera en sak. Jag är grovt kluven inför den här filmen.
Å ena sidan tycker jag att det här är Stephen King när han är som bäst.
Småstadslivet, de vanliga människorna och konflikten med det okända. Å andra sidan så tycker jag att "Hjärtan i Atlantis" luktar väldigt mycket som ett försök att göra om "Stand By Me".
Det är illa. Främst kanske för att jag är så evinnerligt trött på ungar på film, men också för att filmens handling och momentum tenderar till att driva iväg i havet av scener med badande kompisar och polare som går längs järnvägsräls.

Bobby bor knapert med sin mamma, som hellre köper dyr parfym och en klänning till sig själv än en ny cykel åt sin son på hans födelsedag. Hans bästisar är Sully-John och Carol, som är helt OK trots att hon är tjej.
En dag flyttar den mystiske Mr Brautigan in på ovanvåningen och vänskap uppstår mellan enstöringen och Bobby.

Mamma, som för ett ögonblick tar upp ögonen ur klänningskatalogen, gillar inte alls nykomlingen men går motvilligt med på att låta Bobby tjäna pengar på att läsa tidningen för herr Brautigan.

Och så rullar det på.
Det är nästan aldrig dåligt väder, bara solsken och vackra sommar eller höstdagar. Bobby, Sully-John och Carol är de bästa av vänner och hänger ihop jämt. Mamma försummar sonen, hans födelsedagar och hans nöjen för att jobba över och se fin ut för sitt svin till chef. Herr Brautigan är klok, mystisk och märkligt uppmärksam på vad folk önskar sig eller behöver.

Givetvis finns ett problem, till och med i en film så här småputtrig.
Brautigan på flykt. "Låga män" jagar honom och vill komma åt hans märkliga förmåga. Dessutom finns grannskapets illvillige tyrann Harry Doolin, en skitunge med utstående öron och ett basebollträ på ryggen.

Dessa orosmoln till trots så tänder filmen aldrig riktigt till. Det blir aldrig farligt och det blir aldrig spännande. Jag har inte läst Kings litterära förlaga, men kan tänka mig att handlingen har ett något mörkare stråk där.
Trycket ligger förmodligen där det borde, på Mr Brautigans märkliga förmåga och på de låga männens mystiska strykande runt knutarna, det är där filmen skulle kunnat höja sig över det vanliga coming-of-age-träsket och det är där den inte håller.

Sir Anthony Hopkins och en ganska duktig barnensemble till trots så lyfter det aldrig och man kommer ur biografen kännande sig som man gjorde när man gick in, bara en timme och tre kvart äldre.

Innehållsförteckning:
En lycklig men melankolisk barndom
En klok och märkvärdig man
En egoistisk och försummande mamma
Riktigt nära vänner
Onda män i mörka kostymer och dyra bilar

Svensk premiär: 15 mars 2002

Harald Åberg : 02-03-13